Att cykla - eller inte?

Ja, det är frågan. Så här snyggt paketerad blev handleden efter att jag fastnat med styret i ett skyddsnät vid en grop. Jag har cyklat förbi det nätet varje dag i ett par veckors tid men den här gången missade jag i avståndsbedömningen. Det är en av de saker som blivit sämre med tiden. Jag trodde först inte att det var så illa men när jag vid lunch-tid inte kunde hålla i tallriken med mat och det var en stor knöl på underarmen så anade jag visst oråd. 

En spricka i armen, tack och lov längsgående och inte helt igenom så jag klarade mig undan med en lite mjukare skena i plast. Kan dock meddela att det är varmt och kliar en del.

Att inse begränsningar och acceptera

Det har varit tyst här på bloggen under hösten. Efter Lidingöloppet har jag kämpat för att hitta energi. Efter jobbet har jag alltsom oftast säckat ihop i soffan och det har knappt funnits ork till att klara vardagen hemma än mindre energi att försöka komma igång med träningen igen.

Lidingöloppet var på ett sätt positivt för jag klarade det men samtidigt så jobbigt för självkänslan. Där och då kom insikten om att tiden när jag kunde dra iväg och tävla på kort varsel är ett minne blott. Nu är det långsiktig planering som gäller och jag är beroende av att någon offrar sig för min skull.

En inte helt lätt insikt att acceptera för en som är van att klara sig själv.

Den här dök upp på FB och den sammanfattar mina känslor ganska bra. Jag får ofta höra att jag alltid lyckas hitta ett positivt sätt att se på saker och ting hur mörkt det än verkar. Men det är sån jag är. Mitt motto är "Det gäller att se möjligheterna och inte hindren"

På ett sätt tror jag det gjort att jag klarat mig så länge men samtidigt kan det också vara det som gjorde att jag kraschade så hårt nu.

När höstmörkret sänkte sig insåg jag att än mer av synen försvunnit. Eftersom det går så sakta så blir det att jag jämför årstidsvis med hur det var förra året. Att det försvinner sakta gör ju att man inte märker det direkt. 

Jag har kämpat för att klara vardagen ganska länge och tänkte till en början att den dagliga huvudvärken kommer såklart från att jag är så trött. Men så en dag trillade poletten ner och jag tog vägen förbi optikern och fixade ett syntest. Så nu väntar jag på glasprover som jag ska testa.

När jag kom fr optikern o berättade för maken att nu ser jag bara 50% på det ena ögat så frågade han hur mycket jag ser på det bästa ögat då?

Det är det som är bästa ögat för på det sämsta har jag nu bara synrester, dvs ljus/mörker kvar. Då ska det sägas också att det är 50% med glasögon! Utan är det obefintligt.

Jag hoppas dock att de nya glasen jag ska testa, polariserade filterglas, gör det lite lättare.

Lidingö Tjejlopp

29 sept. 2013 - en dag jag sent ska glömma. Tack Ida för att du hjälpte mig. Utan dig hade det garanterat blivit fler trädkrockar än den som blev på uppvärmningen.

En del skulle säkert kalla det ren idioti att jag sprang den dagen. Jag har full förståelse för dem då jag i princip inte tränat sedan mitten på juli. Innan det hade jag en vinter med bra uppbyggnadsträning och jag hade fått till ett par bra löppass på runt timmen i början på sommaren. Visserligen i ganska flack terräng och på breda stigar/vägar som jag känner till väldigt väl.

Själv ser jag det som en blandning av målmedvetenhet och envishet. Det gäller att anpassa målet efter förmågan. Mitt ursprungliga drömmål var att klara loppet på under timmen men med rådande omständigheter reviderade jag det till mer realistiska 1.15. Innerst inne var jag väldigt besviken att misslyckats med uppladdningen men bättre att vara realist och klara det än att köra på och misslyckas.

Några veckor innan sprang jag ett kuperat pass på 7,5 km med hjälp av en kompis och under det passet insåg jag vad jag missat i träningen. - Backträning - . Där och då insåg jag att Lidingöloppet skulle bli tufft! 

Men eftersom jag är envisheten själv och det trots allt hade gått ganska bra att springa i relativt okänd terräng så gav jag mig full av självförtroende ut på ett eget backpass. Som gick - ursäkta språket - käpprätt åt helvete. Jag snubblade på stenar och rötter, trampade snett utanför stigen och åkte i backen ett par gånger. Självkänslan sjönk än mer när jag insåg att jag klarar inte att springa ensam.

Så med denna erfarenhet åkte jag till Lidingöloppet för att springa med Ida som jag inte träffat innan. Vi lärde känna varandra genom gruppen "Mot Lidingöloppet 2013" på FB och började chatta med varandra. Vilket jag är otroligt glad för idag. 

Vi träffades på Grönsta Gärde knappt två timmar innan start. Ida hade hämtat ut mitt startkuvert och hade det med sig.

Hur Ida upplevde dagen har hon beskrivit på sin egen blogg "Alla kan träna" på ett inlägg hon kallar:

Att förvalta ett förtroende - om mod i löpspåret

Hur jag upplevde dagen kommer här:

Ni som inte vet vem jag är eller har läst min blogg tidigare har kanske redan räknat ut när ni ser bilden ovan att jag är synskadad. 

Äventyret började redan på parkeringen där jag skiljdes åt från de jag åkte med. De skulle hämta sina nummerlappar och jag ville hitta Ida så fort som möjligt. Hon hade ju mitt startkuvert. Karin pekade ut riktningen till gång/cykelbanan och sa följ den så kommer du till startgärdet.

Så jag började gå. Fick tag på Ida och sa att jag var på väg från parkeringen på fotbollsplan. Det gick bra tills jag kom ner till korsningen. Där kände jag mig rätt liten. Hemma hittar jag utan större problem för att jag vet hur det ser ut. Jag ser en sisådär 15 m framför mig men synfältet är begränsat då delar av synfältet är borta och relativt suddigt så det är inte så lätt att orientera sig och få någon riktig överblick där man inte vet hur det ser ut. De flesta gick åt höger och därifrån kom även musiken så jag följde strömmen däråt. Glad att jag tagit med mig käppen så att folk runtomkring flyttade sig åt sidan. Ida hade sagt var hon stod och att det var lätt att hitta. 

Framme vid portalen vid Grönsta insåg jag att går jag in här är jag helt lost och kommer inte att kunna förklara var jag är. Det enda jag såg var ett virrvarr av folk.

Jag ringde Ida som hämtade mig där. Vi gick till väskinlämningen och jag måste beundra Idas tålamod för jag är inte så snabb i de lägena. Jag kan ju inte bara riva upp allt utan får ta en sak i taget för att inte tappa bort ngt. Jag var rätt frustrerad för jag vill ha koll men insåg att från och med nu är jag beroende av andra för att ha det. En nyttig men ack så jobbig erfarenhet. Därav den långa tystnaden på bloggen men mer om det kommer i ett annat inlägg. 

Det var för tidigt att börja värma upp så vi satte oss i ett av mattälten och berättade lite om oss själva och jag försökte beskriva hur jag ser och vad jag inte ser och vad jag vill ha hjälp med. 

Början av uppvärmningen ute på gärdet gick bra och vi ökade farten lite när vi kom ut i skogen, småpratade lite och jag kände att självkänslan ökade. Inte ens trädkrocken fick mig att tvivla. 

Den gemensamma uppvärmningen i startfållan gav jag upp rätt omgående. Försök hänga med i rörelser till musik när du inte ser och är smidig som ett frysskåp. 

Jag var uppflyttad till startled 1 B för att det skulle vara mindre trångt för mig i spåret. Hade kallt räknat med att de andra skulle försvinna i fjärran omgående och att jag sedan skulle vara ensam fram till Aborrbacken innan nästa startled kom bakifrån. 

Min plan stämde inte alls med vad som blev. Hamnade mitt i smeten i första backen och där gjorde Ida ett jättejobb med att få mig lugn och tänka positiva tankar. När det planade ut så höll jag till en början jämnt tempo med de runtomkring vilket stressade mig. Jag var rädd att jag gick ut för hårt men återigen fick Ida mig att tänka positivt. Det tog väl nästan 3 km innan jag kände att jag var inne i andra andningen i mitt eget tempo. Det flöt oförskämt bra och bättre ledsagare går inte att hitta. Vid ett tillfälle i en tvär kurva var jag onödigt nära ett träd men det gick bra. En enda gång tvekade jag i löpningen och det var när Ida sa "håll till vänster och sväng höger". Sista två km gick på ren vilja för då var jag både fysiskt och mentalt helt slut. Koncentrationen att hålla sig på spåret tog mer energi än jag räknat med så när vi kom in på upploppet sprutade glädjen ut genom alla porer. 

Tack Ida för allt du lärde mig!

Nu hinner jag äntligen få ner alla tankar - trodde jag

Skrivandet är viktigt för mig men får inte bli en belastning heller för då gör det ingen nytta.
Jag följer några bloggar och igenkänningsfaktorn är hög och sätter igång tankar och funderingar inom mig. Det här inlägget började jag fundera på redan i somras men det har bara blivit liggande. Tiden för att skriva fanns men energin rann likt kvicksand ur kroppen på mig.

Istället för att utnyttja tiden till att bygga upp mig och må bra blev jag alltmer stressad när dag efter dag bara försvann.

Jag mådde dåligt för att jag inte tränade, ännu sämre för att jag blev besviken och den inre stressen byggdes på ju närmare Lidingöloppet kom. Som jag sett fram emot så otroligt att få springa och i slutet på juni bara flög jag fram när jag sprang. Det gick såååå lätt! 

Gymträningen som jag mått så bra av och som gett mig så mycket positivt tillbaka prioriterade jag bort utan att tänka på det. Dagarna - och veckorna försvann bara.

Nu kan ingenting stoppa mig.....

......utom möjligen dagens värme då. Sol och +30 och jag har inte mått så bra på em. Nu på kvällen fläktar det lite och jag har fyllt på med vätska och mat. Mår bättre och är väldigt sugen att testa dessa....

Två sista gångerna jag sprungit har jag känt av ena knät och fått ont i en av fotlederna. Kom fram till att de skorna köpte jag för två år sedan och denna vår har jag verkligen kommit igång med löpträning och springer väldigt mycket mer än jag gjort de senaste 20 åren. Så med Lidingöloppet (och kanske ngt Triathlon) i sikte så unnade jag mig dessa idag.

Att vinna är alltid kul!

Det kom ett brev i fredags från Lidingöloppet med ett pris från en tävling jag varit med i utan att jag visste om det.

Det roliga är att jag såg dessa handskar på en annan blogg och tänkte att sådana ska jag se om jag kan köpa när jag är ner och springer Lidingöloppet senare i höst. 

Jag har sprungit 15K några gånger så namnen är välkända och jag blir inte så lite nostalgisk.

Semester och mina magmuskler talar högljutt om att de finns

Senaste tiden har jag inte haft någon riktig ordning på träningen pga av massa olika saker. Har blivit ett löppass här, en cykeltur där men ingen riktig struktur.

Känt mig lite frustrerad för det för jag vill ju inte att all tid jag lagt på uppbyggnadsträning under vintern bara ska gå till spillo. Så då bestämde jag med mig själv att semestern = träningsläger. Vilket i min värld betyder en sisådär 6-8 pass/vecka. Några dagar med pass både fm och em och givetvis någon vilodag eller två. Känslan i kroppen får styra.

I måndags drog jag iväg på MTB:n 07.15 på morgonen för att hinna köra 45 min, hem o hämta ryggsäcken och byta till en cykel som jag kan låsa och så full fart mot CX-passet som började 08.30. Körde tills jag fick kramp i låret.

Igår em började det kännas i sneda magmusklerna så med tanke på att jag ville köra CX idag igen så tog jag det lugnt igår.

Imorse var det lite svårt att resa sig ur sängen och segt att ta sig iväg men bestämt är bestämt.
Idag blev det löpning före CX-passet och det är ingen överdrift att säga att uppvärmningen var seg. Men när telefonen pep för första intervallen så svarade kroppen hyfsat ändå så det blev ett bra pass med 10x30 sek snabbintervaller med 2 min vila mellan.
Magmusklerna kändes men allteftersom kändes det mindre och mindre.
Det brände bra i musklerna i början av CX-passet också och jag funderade på hur länge det skulle gå innan jag skulle rasa ihop i en liten hög av utmattning men det höll hela passet.

Imorgon fm blir det distansträning antingen på MTB eller löpning.

Livet är fullt av motgångar, utmaningar och segrar.

Bloggen har delvis fått nytt utseende. Kanhända att jag gör fler förändringar på sikt men just nu får det vara. Har dock ändrat namnet för att det ska spegla innehållet som är just nu. Det gamla finns kvar i arkivet för det som varit är lika viktigt som det som är och det som kommer i framtiden.

Det som varit är historia och det har tagit lång tid att komma dit jag är idag. Jag är född med dålig syn och har haft glasögon sedan jag var 2 år. Jag har dock ingen aning om hur bra (eller dåligt) jag egentligen sett jämfört med mina vänner som inte haft något fel på ögonen.

För några år sedan försämrades min syn så mycket att jag inte får köra bil längre. Det kan jag säga var hårt. Vet egentligen inte om jag någonsin kommer att komma över det för en stor del av friheten och oberoendet försvann. Jag har inget annat val än att acceptera det och de flesta dagar går det bra men jag tillåter mig själv att deppa ihop och vara ledsen också.

Nu är det inte helt nattsvart för mig och kommer tack och lov troligen aldrig att bli. (Men helt säker kan jag dock inte vara). Delar av min synnerv är död vilket gör att jag har delar av synfältet borta och i princip ingen avståndsbedömning heller. Jag ser också bättre i dagsljus än i mörker.
Det luriga är att hjärnan lappar ihop bilden så att för mig ser det inte ut som att det saknas något men det som finns i de delar av synfältet som är dött ser inte hjärnan och tar inte med i den bild som jag ser.

Jag är tacksam att jag hann bli vuxen innan synen började försvinna för jag vet hur saker och ting ska se ut och det underlättar mycket. I kända miljöer klarar jag mig bra men kommer jag till nya eller röriga miljöer så behöver jag mer hjälp.

Jag har alltid idrottat och som ung tävlade jag mycket i bl.a terränglöpning. När allt har känts tungt eller jobbigt har jag gått ut i skogen och bara kopplat av och för ett år sedan vågade jag börja springa igen. Det är inte helt lätt att springa själv men eftersom jag sprungit och gått där så många gånger innan är det en sådan frihet att känna att jag klarar det själv.

Allteftersom jag tränat och blivit starkare och snabbare har tävlingsdjävulen i mig vaknat och jag behövde en utmaning och bestämde mig för att springa Lidingöloppet igen. Jag har gjort det några gånger och sprang det senast 1991 eller -92. Inser dock att ensam klarar jag inte det med den mängd människor som springer. En  dag sa en kollega på jobbet att hon länge drömt om att åka Tjejvasan. Ok, då åker vi den, sa jag och då vaknade tävlingsdjävulen än mer och räknade ut att då är halva Tjejklassikern gjord om jag springer 10 km på Lidingöloppet.
Så där är jag nu. Jag ska göra Tjejklassikern med början på Lidingöloppet i höst.

Jag följer en del bloggar om träning som ger inspiration och energi att fortsätta kämpa. En av dem är
Alla kan träna. Ida som skriver den bloggen har lovat mig att springa Lidingö Tjejlopp 10 km med mig på söndagen trots att hon själv springer 30 km på lördagen. Tjejvasan hjälper min kollega mig med och Tjejvättern har jag också ledsagare till. Återstår att hitta hjälp till Vansbrosimmet men det är ju ett helt år dit så det är gott om tid att hitta en lösning till det.

Det är det som gör idrottandet lite jobbigt att jag inte bara kan dra iväg och tävla om jag hittar ett lopp. Det krävs lite mer planering och att hitta ledsagare är inte alltid så lätt.

Men mitt motto är:

Allting går bara man vill. Det gäller att se möjligheterna och inte hindren.

Varför är det alltid så lätt att vara efterklok?

Ett bröllop som varade fr fredag kväll till söndag lunch, fira barnens skolavslutningar (en som slutade 9:an och den andra som tog studenten), midsommar och så ett dop på det. Allt inom loppet av en månad.
Konsekvenserna av alla dessa underbart roliga tillställningar sliter jag med nu. Ett bs som är betydligt högre än jag mår bra av.
Av erfarenhet vet jag att ju mer sött jag äter desto svårare är det att sluta. Det krävdes 3 dagars huvudvärk, en trötthet som inte gav med sig och suddigare syn för att jag skulle fatta och göra tvärnit och skärpa mig. Mår betydligt bättre nu än i början på veckan och avgiftningen från sötsaker går över förväntan.
Så det finns nog hopp om mig iallafall.

Imorse gjorde jag dessutom mitt första snabbintervallpass på evigheter och det finns fart i kroppen som jag ska försöka bygga på med lite mer uthållighet.

Ingen träningsvärk men helt slut i vristerna

Ingen träningsvärk efter zumban igår men fötterna känns som sladdriga disktrasor. Att dansa Zumba på gräsmatta är inte helt lätt och betydligt jobbigare än på ett slätt golv. Man får liksom ingenting gratis utan får jobba hela hela tiden.
Så himla synd att jag inte kan göra det fler gånger bara. Eller, kanske jag ska hänga på Lotta och prova inomhus ngn gång och sätta färgade tejpbitar på golvet som markering för var jag ska se till att hålla mig.

ZUMBA - så himla kul!

Jag älskar att släppa loss och dansa till musik och den latinamerikanska musiken har sån härlig rytm så när det nu bjuds gratis pass ute över sommaren kan man ju bara inte låta bli att prova.
Hängde på en jobbarkompis och det var verkligen medryckande musik som det bara inte gick att stå still till. Efter en timmes hoppande och inte en sekund där kroppen var stilla så var jag rejält svettig men inte så trött som jag hade befarat att jag skulle bli med tanke på beskrivningarna jag har fått om denna träningsform.

Undrar hur det kommer att kännas imorgon ja.......

Men det spelar nu ingen roll hur roligt och inspirerande detta är. Jag fixar inte ett gruppass med så mycket folk runtomkring när det hela tiden är sidoförflyttningar framåt och bakåt osv. Jag har ingen koll på var jag är i förhållande till de andra runtomkring mig. Var nära krock vid ett par tillfällen! Jag är inte den som brukar ge upp och jag gillar inte när synen är det som sätter begränsningar för vad jag kan göra.
Det är något jag måste jobba med mig själv med att lära mig acceptera begränsningarna :-(. Att helt enkelt lägga fokus på det jag kan göra istället.

Besviken men nöjd

Besviken att jag inte får till det med träningen som jag önskar. Jag vill så mycket mer än jag hinner. 

Har fått ett träningsupplägg med funktionell styrka som jag kan köra utomhus men kommer inte längre än att läsa det och konstatera att: DET HÄR BLIR BRA! 

Men sen då!!!!! Bara att konstatera att jag är lite för bekväm av mig just nu. Väldigt känslig för vädret. Hittar alla möjliga ursäkter för att INTE träna. Ändå vet jag att bara jag kommer ut så är det en så befriande känsla oavsett väder.

 Även om jag är besviken just nu så har jag lärt mig att inte bara se saker på kort sikt utan försöka fokusera på långsiktiga mål.

För ett år sedan orkade jag springa 1-2 min sen var jag tvungen att gå ett par minuter innan jag orkade pressa mig att springa igen. Klarade jag 3-4 sådana intervaller i med dagens mått väldigt makligt joggning-tempo var jag i ett lyckorus.

i höstas tog jag mig igenom 15 km på Kommunklassikern på ren envishet. Att springa som var mitt mål kunde jag glömma men Powerwalk blandat med några korta sträckor jogging och i mål efter 2 h 15 min. HELT SLUT och alldeles för lågt bs för att jag skulle må bra men NÖJD!

Det är det jag tänker tillbaka på och känner mig så himla nöjd för att jag idag sprängt en psykologisk vall. Idag hade jag ett flyt i löpningen och hittade ett tempo som jag kände att jag skulle kunna springa hur länge som helst. Efter 50 min började det ta emot litegrann. 50 min. - och jag kunde fortsätta springa.  Jag var i princip hemma men tog en extra sväng för att det skulle bli en timme löpning. 

Fatta: en timme utan att stanna!!! 

LIDINGÖLOPPET here I come!

VÅRRUSET MED SNÖVITS SJU DVÄRGAR

En av årets höjdpunkter för den TOKER som bor i mig även om jag sprang som KLOKER igår. - och klok tycker jag faktiskt att jag var då trots att det kliade lite i "springa fortare"-nerverna höll mig till planen vi hade när laget anmäldes. Svagaste länken bestämmer tempot för vi gör det tillsammans för att det är roligt!

Dvärgar laddade för start!

Efteråt firade vi med pick-nick att vi klarade målet med en knapp minuts marginal. För mål det hade vi även om det viktigaste var att ha roligt tillsammans. 

Glädjen är ju desto större då man har haft roligt, glatt många efter vägen och klarat målet!

Så nu laddar vi om för nästa utmaning som blir ...............

Men hjälp! Hur kan detta vara möjligt?

Visst, jag har fått till en hel del löpträning nu i vår men ändå!

Bortsett från passet i fredags så har jag ju inte sprungit på en månad. Helena har frågat många gånger om att träna tillsammans men det har inte blivit av förrän nu.

Helena är otroligt ödmjuk och jag får bestämma tempot och tar det medvetet lugnt i början. Känns rätt ok om än lite segt till en början. Försöker hålla igen på farten då jag känner på mig att passet kommer att bli längre än vad jag brukar springa. - och det blev det. Runt 40 min var vi ute och på den tiden hann vi springa 7 km. 

Alltså har jag sprungit både längre tid än jag tidigare orkat men framförallt har jag hållit ett tempo jag inte trodde att jag hade i kroppen. 

7 km är ju galet bra. I fredags sprang jag 3,5 km på 25 min. En viss skillnad på fart det. 

Inte undra på att jag tog slut på sista kilometern. Men så kul att se att det finns hopp om den här gamla stela kroppen.

Förhoppningsvis är den inte så stel så länge till. Var till Ronny igår och som vanligt så känns det idag att jag varit där. Dock kändes det betydligt mindre igår när jag låg där och förvånansvärt smärtfri idag. Det knastrade bra runt skulderbladen och någonting hände där för nu har jag en helt annan andning än jag haft på mycket länge. Behöver inte anstränga mig för att andas när jag springer och det finns ingenting som tar emot heller. 

Nu gäller det bara att försöka förvalta detta på bästa sätt och inte hamna i samma "dumläge" som innan. 

Lyssna på kroppen är viktigt!

Gårdagens löppass känns i benen idag. Om jag överhuvudtaget ska kunna gå imorgon så måste jag röra på mig idag. Jag som sett fram emot ett pass med Maria imorgon. Jaja, att köra 3 dagar i rad när man inte gjort ngt på en månad är nog att ta i så det passet får vänta.
Packade ryggsäcken för att kunna duscha i Högbo då jag har kiosktjänst 13.30-17.
Eftersom jag ännu inte varit ute på cykeln i år stod den längst in i garaget bakom 2 cyklar och en verktygslåda. Dammig och inga luft i däcken. Suck! Dammet gör inget men luft i däcken behövs ju. Tur att jag har en ordningsam make så att allt ligger på sin plats i garaget.
När jag så äntligen kom iväg hade jag fortfarande inte bestämt om jag skulle cykla eller springa. Det är ingen överdrift att säga att cykeltekniken hade en del att önska. Hade problem att få fast fötterna i pedalerna och det kändes lite ringrostigt. Tyckte att jag trots allt fick upp bra fart men säg den lycka som varar. På ängen mötte jag Palmberg och vi behöver väl inte gå in närmare på vem som hade bäst fart.
Funderade fram och tillbaka på vägen upp om jag skulle springa eller cykla och jag ändrade mig både en och två gånger. Det slutade med att jag bestämde mig för att cykla på grus/skogsvägar för det lockade inte att springa i blåsten.
På m Runkeeper, musik i öronen och iväg och vad händer då...... Jo, jag drar ut på skogsstigarna och kör 10 km blandad skogskörning. Teknikmässigt finns en hel del att jobba på men det var så kul!
Nu kan jag vila med gott samvete imorgon och förhoppningsvis har jag minskat risken för träningsvärk och stela muskler.

Barriären är bruten

Finns det något bättre än att starta dagen med en löptur i skogen fylld av sol och den härliga skirande grönska som finns bara på våren. Det var så den här dagen startade för min del. I tights, kortärmad tröja med musik i öronen drog jag iväg och njöt. Trots att jag inte tränat någonting på en månad så flöt löpningen. Jag körde medvetet långsamt för att orka springa hela passet. 25 min blev det och jag känner att energin till träning finns där. En bit in på passet trampade jag på något mjukt som fräste ilsket och högg efter mig innan den sedan ringlade iväg. Utan att överdriva kan jag säga att adrenalinet sköt i höjden liksom pulsen för jag blev lika rädd som ormen.
På söndag fm ska jag köra ett pass funktionell styrka/löpning tillsammans med en kompis så ingen löpning imorgon men om det känns ok i benen så kanske jag kör en premiärtur på MTB för att hålla musklerna mjuka. Känns förvånansvärt lite men nedre delen av ryggen är trött. Om det beror på löpningen imorse eller att jag krupit på knä och oljat altanen på em vet jag inte.

Ont i halsen, pollen, regn, stormvindar och en gnutta lathet

Ja, anledningarna till att jag inte tränat på ett par veckor är som ni ser i rubriken rätt många. Jag tränar  ALDRIG med infektion i kroppen och det var så det började. Halsen rev och började göra ont, sen kom huvudvärken och näsan började rinna. Tog ett par dagar innan  jag fattade vad som hände. Några härliga dagar med lite värme och sol fick fart på pollensäsongen. Det låg fortfarande snö kvar - om än blöt och blaskig - så det tog som sagt ett par dagar innan hjärnan kopplade. Som så många andra år började jag försent med pollenmedicinen och det tog väl en vecka innan jag var ikapp så att jag mådde ok.
Började få orken tillbaka och funderade på att dra ut och springa. Cyklar ill jobbet varje dag och löpningen kom inte längre än till just fundering på att göra det. Bland mycket annat så kom det några dagar med isiga vindar och den tiden när jag tränar oavsett väder och vind är borta för länge sedan. Nu gör jag det för att jag mår bra av det och för att det är skönt. Blåser det då så mycket att cykeln stannar om jag slutar trampa så lockar det inte att ut och springa heller.
Mina heliga tisdagspass med CX har försvunnit först pga av förkylningen och sen har jag haft några tisdagar när jag inte hunnit dit i tid pga av annat.
Det går fort att komma bort från vardagsrutinen att prioritera in träningen men nu är det dags igen. Tror inte att jag tappat så mycket trots allt så det går förhoppningsvis lätt att komma igång igen.

Är ledig idag och solen är på väg att bryta igenom så jag tänkte dra ut på ett lugnt löppass efter frukost.

Inget bloggande = ingen träning

Precis så har det varit. Energin försvann med en kort förkylning med halsont och när den försvann så började det dansa pollen i den härliga vårluften. Men som vanligt så är man ju lika trögfattad och vågar inte träna för att man är förkyld.
Har cyklat till jobbet iallafall även om det inte kan räknas som träning. Nu är vägarna sopade så nu blir det variation till träningen för nu åker MTB:n fram endera dagen. Långpass på den är som balsam för kroppen.
Linda och jag väntar och längtar efter att det ska torka upp lite i skogen så att vi kan köra funktionellt ute utan att bada. Jag saknar styrketräningen men har ingen lust att träna inne när solen skiner och de senaste veckorna har jag missat CX-passen också av olika anledningar.

Men nu hoppas jag att jag år på gång igen för jag mår mycket bättre när jag får in träningen i vardagen.

CX, kramp och träningsvärk

Lördagens CX-pass gav en träningsvärk som inte var av denna världen. Hade svårt att sträcka på mig i söndags och att hosta var en utmaning. Hade ett sug att springa men avstod för jag har knappt tränat de sista två veckorna pga förkylning och ont i halsen och det finns ingen anledning att pressa kroppen för hårt.
Idag var det skönt att stanna till på gymmet och få rensa huvudet efter en dag på jobbet. Samma känsla med kontakt med musklerna som i lördags och jag körde tills jag fick kramp idag med. Så det är väl bara att vänta på träningsvärken imorgon också. Hoppas dock kunna köra ett pass löpning imorgon.

Löpning i snöblask och halka, CX och kramp

Rubriken är en kort sammanfattning av dagens pass som förutom det innehöll energi och glädje. Efter två veckor med en seg förkylning så har energin återvänt.
Vaknade till + 1 och mer eller mindre slaskig nederbörd och jag började fundera på hur jag skulle lägga upp dagens pass.
Alternativen var:

•  cykla till gymmet, springa därifrån och sen CX och cykla hem.
• springa till gymmet, slänga in ryggsäcken och fortsätta springa, CX och sedan ta sig hem på något sätt
• cykla/springa till gymmet och sen springa på löpbandet innan CX

Vädret gjorde att det inte lockade att cykla hem efter CX och att springa på löpbandet inne kändes också sådär.

Det hela slutade med att jag sprang knappt 30 min genom skogen med ryggsäcken på och kom till gymmet lagom för att hinna byta till torra kläder innan CX. Det var inte kallt men blött, slaskigt och halt att springa. Gick inte att springa så fort bitvis men det var ändå så skönt att känna att kroppen är med igen. 

Det var slaskigt och blött och så här efteråt så skulle jag ha valt neopren-strumporna för trots att jag hade ullmax så blev det kallt om fötterna. Det gick liksom inte att ta sig torrskodd hur man än gjorde. Försökte man ta sig runt de stora pölarna så hamnade man i snöslasket istället.

CX-passet är nog ett av de bästa jag gjort. Kände att jag hade bra kontakt i övningarna och trots att det var 2 veckor sen förra passet så orkade jag pressa på så mycket att jag fick kramp på baksidan av låren på slutet. 

Ser fram emot tisdag när det är CX igen. Innan det bör jag hinna med ett par löppass också.

Energin har återvänt

I måndags fick jag skjuts en bit av vägen hem från jobbet och promenerade lugnt och stilla resten av vägen. Kroppen gav dåligt gensvar, energin sinade och jag fick ont i höfterna.

Onsdag fick jag också skjuts en bit på vägen. Solen sken och jag hade tänkt att göra samma som måndag o gå lite lugnt men........

Efter bara 50 meter kände jag att jag ville dra på så det blev en PW med riktigt bra fart där kroppen gav omedelbart gensvar.

Cyklade till och från jobbet både igår och idag och hade det inte varit så isande kallt och motvind på vägen hem hade jag kanske tagit en löptur men soffan och filtenvar skönare ikväll.

Träffade Linda på vägen hem och imorgon fm blir det löpning och CX. Hoppas att Helena möter upp vid Sandbacka 09.50. Det är så mycket roligare att träna tillsammans än ensam. 

Halsen river, svetten rinner så INGEN TRÄNING

Abstinensen ligger och lurar men att träna är uteslutet. Trappen ner till källaren räcker gott för att höja pulsen.
Hoppas det som pyr i kroppen avlägsnar sig lika snabbt som det anföll inatt.

Löppass i "strösocker"

Nu är det vår. Varmgrader i luften och solen lyser från en klarblå himmel. Min snälle make satte på sommardäcken på cykeln igårkväll så idag gick det flygande lätt att cykla till och från jobbet.
På väg hem kände jag att energin kommit tillbaka så jag drog på mig kläder och tog ett lugnt löppass.

När det gäller tekniska lösningar så behöver jag lite tid på mig för att få till det. Idag var det premiär att springa med musik i öronen och det kommer jag att göra fler gånger. Rytmen i musiken gjorde att jag kunde hålla tekniken bättre och långpassen kommer att bli roligare då tiden rinner iväg utan att man tänker på det.
Idag blev det blandat villagator med skog och lite lätt kuperat. På gatorna var det ren asfalt vilket gav ett annat driv i steget än den mjuka snön i skogen som mer liknade strösocker. Jag gick i två uppförslut i slutet av passet men när jag kom upp på krönen så var det inga problem att börja springa igen. Trots en veckas uppehåll så gick det lätt att springa 30 min och det ger en sån "vill mer- känsla" att hela kroppen sprudlar av energi.

En vecka utan träning - Det kryper i mig

Idag var det svårt att låta bli att sticka ut på ett pass. Solen sken, det var hyfsat varmt men förnuftet segrade. Jag är mycket bättre i halsen men bestämde mig för att cykla till och från jobbet fick vara dagens fysiska aktivitet.
Hoppas på samma känsla i kroppen imorgon för då tar jag nog ett lugnt pass.

Gel, bars och pulver

Den rubriken finns också på ett inlägg på en av de bloggar som jag följer och har ni nu hittat hit så är ni antagligen intresserade av ämnet och då tycker jag ni ska ta er tid att läsa det inlägget också för det finns mycket tänkvärt där.

Gel, bars och pulver från bloggen "Alla kan träna".

Om jag räknar i nutid så började jag träna på allvar för drygt ett år sedan och jag har i mångt och mycket samma erfarenhet som Ida som skriver bloggen "Alla kan träna".
Har man högt BMI och många kilos övervikt så finns dock inga genvägar för att få bort extrakilona. Det är hårt arbete med att tänka på vad man äter och att få till livsstilsförändringen som är grunden för att lyckas.
Det är bara du själv som har makten att driva förändringen i land.

Herman Cain`s ord talar i det fallet för sig själv:
 "Om inte din motivation kommer inifrån kommer den inte alls"

Man måste vilja för att lyckas. Var och en är salig på sin egen tro sägs det och får man tro "experterna" i tidningarna så finns det många sätt att gå ner i vikt och komma i form på. Alla dessa experters råd handlar mest om olika dieter och hur snabbt man kan gå ner si och så många kilo och nå sin målvikt.
För mig är det dock ganska självklart att vill man gå ner i vikt så gäller det att förbränna fler kalorier än man stoppar i sig. Vad man stoppar i sig har också betydelse men är inte heller det hela sanningen. För att förbränna mer kalorier måste förbränningen i kroppen ökas på något sätt och det görs enklast genom att man börjar röra på sig mer än man gjort tidigare.

Det är här dessa geler, bars och pulver kommer in. Budskapet är glasklart från deras sida: Du presterar bättre och orkar mer om du äter dessa produkter före, under och efter träningen. Och säg den som inte vill få ut mesta möjliga effekt av sin träning. Inte sällan så säljs dessa proteinbars med motiveringen att man ska äta dem för att hjälpa musklerna att återhämta sig efter träningen så att förbränningen kommer igång så fort som möjligt.

Jag säger inte att det är fel att äta dem men själv så vill jag inte vara beroende av speciella produkter (som dessutom inte är speciellt billiga) för att må bra och få ut mesta möjliga av träningen utan försöker lära mig mer om vad jag kan äta av det jag har hemma i skafferiet till vardags. Proteiner och alla andra näringsämnen vi behöver för att må bra finns ju i det vi äter dagligdags.

Jag använder dessa bars och dextrosol som en extra säkerhet när jag tränar för det är lättare (och mindre kladdigt) att ha en energibars i fickan än t.ex en banan.

Ont i halsen. Hundpromenad för att klara abstinensen

Sol och vårvärme och jag är så sugen på att ut och springa. Men har ont i halsen så det är bara att hålla sig i skinnet och ta det lugnt. Tar udden av värsta abstinensen med att gå promenader med Maggie.

Hoppas att jag kan ta ett lugnt pass imorgon för jag längtar efter att röra på mig. Det har verkligen gått fort att bli beroende av löpningen utomhus. Hoppas det torkar snabbt i skogen för det är mycket roligare och mer avkopplande att springa i skogen än på asfalt i villaområden. 

Inget är egentligen svårt om man delar upp det i små steg

Tack vare de orden från en vän har jag nått dit jag är idag.  Utan de här orden klingande i huvudet och alla mina delmål som jag satt upp på vägen hade jag gett upp för länge sedan.

Jag har mitt stora mål som jag satte upp för drygt ett år sedan och jag är en bra bit på väg att nå det. Jag bestämde mig för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag skulle komma igång och träna för att må bättre. Lägg därtill att jag vägde alldeles för mycket och skulle behöva gå ner många kg för att må bättre.

Bantningsdieter, NEJ TACK!
Jag började träna, kroppen skrek stopp, diagnos diabetes typ 2. :-(
Jag började om igen, sanerade lite vad jag åt och idag mår jag bättre.
Har tränat bort 12 kg, fått mer muskler vilket gör att cellerna i kroppen kan ta vara på den lilla insulinproduktion som jag har kvar. :-)

Under resans gång har jag läst många andra bloggar och fått mycket tips men framförallt energi att orka fortsätta kämpa.
En av de bloggar som ger mig mest energi är:

Fröken Loo´s hälsoinspiration

Jag har dessutom haft förmånen att få träffa Katrine och Putte, vilket gett än mer energi att inte ge upp när bs spökar när jag tränar.

Men nu är jag beroende - stack ut på ett intervallpass ikväll

Det finns ju helt klart sämre saker att vara beroende av än träningen.
Riktigt häftig upplevelse. Första passet med lite längre intervaller. Gick mellan intervallerna men kunde trycka på bra på intervallerna. Kunde springa avslappnat och trycka fart med armarna.
Blir lite halvchockad när jag ser km-tiderna på intervallerna bara. Var kommer den farten från? Alla intervaller under 5.45 och 4 av 5 intervaller under 5.30. Visserligen bar asfalt och måttligt halt men ändå. Uppvärmningen som jag tyckte jag höll igen på gick i 5.35-fart.

Helt klart är det inspirerande att känna att tiden jag lägger på träning gör skillnad. Det var många år sedan jag njöt av att springa så mycket som jag gör nu.

Att springa kan vara så avkopplande

Det händer mycket på ett år. Förra året vid den här tiden vägde jag en sisådär 12 kg mer och orkade springa 3-5 min intervaller. - och då fick jag verkligen bita ihop för att orka. Idag sprang jag 30 min på isiga skoterspår och bara njöt. Hade jag inte haft CX-passet som jag ville gå på hade jag kunnat fortsätta springa en bra bit till. Kanske tur att jag har den tiden att passa så att jag tar det lite lugnt med löpningen. 

Som det känns nu så skippar jag styrketräningen inne ett tag och kör löpning + CX 2 pass/vecka. (tisdag och lördag).

Ska också testa funktionell styrka och se om det kan vara något för mig. Det verkar kul så jag hoppas att bs klarar det.

Om du inte lär dig av dina misstag är det ingen idé att du gör dem

Om du inte vet var du är på väg är risken att du hamnar någon annanstans och då kan vägen tillbaka bli lång, krokig och svår.
Att säga ifrån när det inte känns bra är inte lätt och kan ha sitt pris men jag är glad att jag är den jag är och att jag står på mig när något känns fel.

Styrketräning är roligt och nyttigt med för den delen men nu har ljuset börjat återvända och jag har inte samma sug efter att träna inomhus. Nu är det löpningen som lockar mest och den flyter på hyfsat men jag vill mer och jag är ju inte den som säger nej till utmaningar så nu ska det testas gränser igen!
Löpning kombinerat med funktionell styrka. Har fått en del intressanta uppslag och tips idag som jag ska prova.

Vart är jag på väg och vad vill jag uppnå? Jag har några olika mål och ett av dem är att hitta den optimala kombinationen att bygga muskler för att få bästa möjliga insulinkänslighet i cellerna och bättre rörlighet och uthållighet i löpningen.

Massage - njutning eller pina?

Ja, det är frågan om!

Hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte påstå att dagens behandling var en njutning. Det var 30 min som kändes om man säger så. Men jag klagar inte för jag visste vads om väntade när jag gick dit och jag  kommer med största sannolikhet att ha träningsvärk imorgon. Men det är det värt. Jag vet ju att resultatet kommer att bli bra på sikt.
Erkännas ska dock att jag trodde inte riktigt att det var så illa som det var. Fanns inte en muskel i ryggen/nacken som inte var stel och Ronnys fingrar undkommer inget.
Men är man stel så är det bara att bita ihop och vila i att det krävs hårda tag för att få tillbaka rörligheten.

Morgonstund har guld i mun eller baksidan av livet med extra mycket socker i blodet

Visst, jag är morgonmänniska och det finns inget bättre än att vakna med känslan att man har fått sova klart och man kan starta dagen i lugn och ro, njuta av tystnaden, se solen gå upp och bara få vara. I de lägena håller jag fullständigt med det gamla ordspråket "Morgonstund har guld i mun" men........

....det finns andra tidiga morgnar som inte har samma guldglans över sig och idag är en sådan dag.

Vaknade första gången 04.21, lyckades somna om och vaknade igen 06.18 superkissnödig så det bara inte gick att ligga kvar. Bara att krångla sig ur det varma täcket och kliva upp. Hela kroppen känns seg och jag har som "myrkryp"och jag är trött men kan inte somna om. Ute är det gnistrande vitt, klarblå himmel, solen skiner men det är kallt (-13) och jag äter frukost 06.30 en lördagmorgon när jag inte ens behöver gå upp tidigt.

Ni som sitter i samma båt har nog redan räknat ut varför jag inte kunde somna om och för er andra så kan jag berätta att jag är "sockerhög". Då blir det så här. Kroppen går på högvarv för att försöka ta reda på konsekvenserna av vad jag stoppat i mig de senaste två dygnen.
Det här började jag "ställa till" redan i torsdags på jobbet när två kollegor bjöd på tårta och kakor för att de fyllde jämnt. Sedan var det fiskpinnar till lunch och så avslutade jag dagen med att vi firade födelsedag hemma och då blev det en tårtbit till efter en sen middag.

Igår var jag trött efter en hektisk dag på jobbet och efterdyningar av torsdagens leverne. De gånger jag får ett sug efter pizza är lätträknade men igår kom det där suget som ett brev på posten. Min hjärna försökte tänka förnuftigt att jag skulle låta bli eftersom jag ätit så mycket på torsdagen men vad tror ni resultatet blev.
Jag och min älskade delade på en supergod inbakad pizza. Sen somnade jag på soffan framför Sverige-Irland.

Några av er tycker säkert att jag är lite knäpp som trots att jag vet att jag kommer att må så här väljer att äta fel saker. Det är väl bara att låta bli och äta rätt så mår man bra. Har man diabetes så ska man väl sköta sig!

Diabetiker eller inte - man är inte mer än människa iallafall.

•  Om det serveras god mat, efterätt mm: Slutar ni alltid att äta när ni är mätt och aldrig tar lite till för att det är såååå gott. 
• Vid fikat på jobbet när det bjuds säger ni då alltid "nej tack, jag försöker hålla igen så jag avstår"

Nog är det så att ni någon gång tänker att "Egentligen borde jag inte men jag fuskar idag. Det är ju iallafall inte varje dag"

Ni har dock fördelen att er kropp klarar av att ta hand om det extra socker som ni stoppar i er. Bukspottskörteln får jobba lite extra och kör ut mer insulin som bryter ner det ni stoppar i er.

Min insulinproduktion ökar inte på samma sätt då jag har diabetes typ 2 utan det som inte hinns med att brytas ner kommer ut i blodet och gör mig sockerhög istället. 

Men ni ska veta en sak:
Att få diabetes är inte likställt med att suget efter mindre bra mat, chips, godis mm bara försvinner. Det är bara det att man får försöka lära sig att leva efter de förutsättningar kroppen ger en och det gäller dygnet runt resten av livet.

Visst, det är inte kul att vakna och må så här men jag vet ju iallafall varför och jag kan göra något åt det även om det tar något dygn att komma på banan igen. Lite samma känsla som att vara "dagen efter" en fest.

Tårtbitarna, kakorna och pizzan var så goda att det är värt måendet idag!

Till er mina vänner som sitter i diabetsträsket säger jag bara:

Kom igen, kämpa på. Vi är många i träsket som stöttar varandra. Som tur är har vi inte våra dåliga dagar samtidgt så det finns alltid någon med extra energi att dela med sig av till den som behöver.

Allt är tillåtet för "Ibland är ingen vana"

Cyklade idag. Till jobbet imorse var helt ok men på hemvägen blåste det motvind samtidigt som snön fullkomligt VRÄKTE ner. 

På agendan står 30 min löpning idag men se det blir det inget av för jag tänker krypa i myskläderna och äta tårta ikväll. (och vet ni - Jag åt både tårta och kakor på jobbet på fm). Tänker INTE kolla sockret mer idag och jag har INTE dåligt samvete för det jag har stoppat i mig idag heller. Så det så!

Lunchen var inte den bästa (fiskpinnar) men kvällsmaten blir desto bättre. Fläskfilé med broccoli, sparris och pommes. Gissar att den kommer att sköljas ner med lite vin.

Att misslyckas ibland är enda sättet att lära sig var gränsen går!

I början av mars när träningen och löpningen bara flöt på så undrade jag lite försiktigt när bakslaget skulle komma. 

Nu har det kommit och jag har fått tänka om lite i träningsupplägget. Efter ett par månader med intensiv styrketräning så är nu suget efter att springa så stort att jag tillfälligt lagt styrketräningen åt sidan med undantag för CXWorkx som är så roligt att jag bara inte kan låta bli att gå på de passen.

Löpningen gick så lätt att komma igång med så jag testade att lägga in intervallpass men det gick inte så bra. Bs protesterade så nu ligger fokus på distanspass i lugnt tempo (6.15-6.30 min/km) som är ett tempo jag kan hålla utan problem nu när det är isigt och halt. 

Att läsa andras bloggar om träning och kost ger mycket tips och energi till både maten och träningen och nästa vecka ska jag faktiskt träffa ett par nyvunna bloggvänner. Vi ska slå våra huvuden ihop och se om vi kan hitta nyckeln till varför bs pendlar vid viss sorts träning. 

Ikväll packade jag ryggsäcken drog på mig varma träningskläder och sprang i lugnt tempo ner till gymmet och körde ett pass CX. Så skönt att känna att det fungerade idag igen. Gjorde samma sak i lördags fm. Det fungerar alltså att göra så både direkt efter frukost och på kvällen direkt efter att ha ätit middag.

Gör om - gör rätt (eller förhoppningsvis bättre iallafall)

-9, blå himmel och strålande sol. 
30 min lugn löpning (knappt 7 min/km-tempo) i skogen med en kompis och sedan ett pass CXWorks. Intervallträningen har jag tillfälligt lagt åt sidan för att försöka få bs stabilt med löpning. Håller jag ett jämnt tempo så fungerar det bra och idag kändes det som att jag skulle kunna springa hur länge som helst.

Startade på 6.7 (45 min efter en grötfrukost), sprang 30 min, drack vatten och tryckte i mig 3 dextro och körde sedan CX 30 min. Efter 20 min drack jag vatten och tog en dextro för energin sinade och efter passet låg jag på 6.1.
Klart godkänt och så skönt att det fungerar. Det finns hopp att jag ska få till det här med löpningen.

Att det ska vara så svårt - Jag som trodde jag hade koll.....

....men alla förändringar kräver planering, eftertanke och tålamod. 

När ljuset återvände och det blev lite varmare ute blev suget att springa så stort att jag bara måste ut. Hade inga större förhoppningar eftersom jag inte sprungit på väldigt länge.
Började försiktigt och det kändes bra. Lugna långpass (låginstensiv träning ) fungerar bra med bs men så fort jag kombinerar med intervaller eller progressiv löpning lever bs sitt eget liv. :-(

Viljan är så mycket större än energin och det är frustrerande. Den här veckan har jag dragit ner på träningen och nöjt mig med PW hem fr jobbet 2 ggr + att jag gick drygt halva vägen idag. Då har bs hållit sig ok så nu skippar jag intervallpassen och siktar in mig på löppass med konstant fart 30-45 min kombinerat med styrketräning ett par veckor.

Hoppas hitta balansen mellan löpningen jag älskar och bs så att jag kan träna som jag vill. 

Solenergi och ishalka med vårkänslor

Ovanstående är sammanfattningen på dagens pass som även det blev en lång PW hem från jobbet med ryggsäcken på ryggen. Runkeeper skriker rött för missade träningspass men vad gör det om hundra år. En PW på en dryg timme i solen är värt minst lika mycket för mig som ett pass löpning på 40 min.
Det blev ingen CX igår heller för kroppen sa ifrån och jag hade fullt upp att ta mig hem. Pannkaka till lunch räcker inte på långa vägar för att ladda för träning.

Hoppas inte Martin läser detta för jag inser redan nu att det blir kärvt att få in några styrkepass på gymmet den här veckan. Möjligen på lördag fm om inte det är så bra väder att det blir ett långpass löpning för på söndag är det slalom i Kungsberget med bästa Patrice o Steven. Ok, då blir det iofs ett och annat lyft (med mer eller mindre bra ergonomiska förutsättningar).

Nu år det over and out för idag.

PW = Lugn löpning - Det har JAG bestämt

Att träna SKA vara roligt! Blir det en belastning och ett måste till vilket pris som helst så håller det inte i längden utan jag kommer att ge upp och sluta träna.
Därför bytte jag ut dagens 8 km lugn löpning mot en PW i solskenet hem från jobbet. Kändes lite knäppt om jag skulle ta bussen hem för att sen skynda mig ut och springa innan solen gick ner.Telefonen la av på vägen så Runkeeper var inte till mycket hjälp där men enl. GoogleMaps så är det 7 km hem från jobbet och det kan stämma bra med km-tiden då det tog mig 1h 05 min.

Har fått ett nytt upplägg på styrketräningen som jag ska försöka kombinera med löpträningen. Kommer inte att fungera rakt av men med lite justeringar så ska det kunna fungera. Jag behöver ju båda träningsformerna för att må riktigt bra.

Imorgon väntar först ett pass löpning med intervall-inslag och sedan som avslutning kör jag CXWorks.

Tjejklassikern ?

För att ha lite roligt på vägen så behöver jag ett mål att träna mot  och mitt mål för hösten var att springa Lidingöloppets 15 km. Sen bestämde jag och en kollega bara sådär att vi ska åka Tjejvasan nästa år för det har alltid varit hennes dröm. Jag är uppvuxen med Vasaloppet och har åkt Kortvasan så jag vet hur roligt det är och hur galet mycket folk det är längs spåret så det blev bestämt bara sådär i farten på jobbet.

Kollegans dotter blev sugen på Lidingöloppet också och 15 km går på lördagen och hennes lopp på söndagen. Lidingö Tjejlopp 10 km går på söndagen så ............. Jaha, där kom nästa galna idé som jag inte förankrat hos min kollega än:

TJEJKLASSIKERN. 

Springer vi Lidingö Tjejlopp och sen åker Kortvasan är ju halva den gjord. Tål verkligen att tänkas på!

"Livets ekvation" och så påvekas ditt blodsocker när du tränar

Det är många som undrar hur diabetesen går ihop med träningen och det undrar jag själv ibland också. En del har också svårt att förstå att två personer som har diabetes reagerar olika på samma träning och bara för att jag mådde bra ena gången så kan det vara annorlunda vid samma sorts pass nästa gång. Att ha diabetes innebär att man ständigt måste vara "på hugget" och helst ligga "steget före" i tanken och alltid ha minst en reservplan "om ifall att.....".

Men fördelarna med träningen är så många att jag inte vill vara utan den. Allt jag gör hänger ihop och gör att jag mår bra. 

Livets ekvation (som jag skrivit om tidigare) = kosten + sömnen+ träningen + bs.

Inte alltid det lättaste att få ihop den ekvationen men ju fler delar av den som fungerar desto bättre mår jag.

Här kommer ett utdrag från ett SATS-Magasin som förklarar på ett enkelt sätt hur det hänger ihop.

14 okt 2011

Muskelcellerna blir bättre på att ta upp sockret i blodet och insulinkänsligheten förbättras.

SATS MAG: När du tränar hamnar ditt blodsocker på en lägre och stabilare nivå.

All slags fysisk aktivitet leder till att blodsockernivåerna sjunker. Hur fort och hur mycket blodsockret sänks är individuellt och beror på träningens intensitet, långvarighet, hur du har ätit under dagen och hur du äter i sam- band med aktiviteten.

Vid lågintensiv träning, som promenader, kan det ta timmar innan du får en kännbar blodsockersänkning. Om du däremot kör ett högintensivt träningspass kommer blodsockersänkningen betydligt snabbare. Vid hårda långpass är det därför viktigt att fylla på med kolhydrater under passets gång.

Var också uppmärksam på att du kan reagera olika på samma typ av aktivitet vid olika tillfällen. Kost, sömn och stress påverkar kroppen och träningsresultaten. 

Det finns två tillfällen då blodsockernivån faktiskt kan öka vid träning. Det ena är om du utövar en aktivitet där det ingår anspänning, till exempel vid någon tävling. Kroppen utsöndrar då stresshormonet adrenalin som gör att blodsockret stiger. Det andra tillfället är om det inte finns tillräckligt med insulin, till exempel vid obehandlad diabetes. Efter en träningsperiod med insulinbrist har muskelcellerna brist på blodsocker. Muskelglykogenet används och insulinbristen förhindrar nytt blodsocker att nå cellerna. Vid insulinbrist bör man inte träna.

Att få in träningen i vardagen är en utmaning men planera och var flexibel så blir det bra!

Ja, så är det. Hade packat väskan igår och tänkt stanna på gymmet på vägen hem och springa dagens pass (Lugn löpning 6,4 km) på löpbandet för det lockade inte att springa det ute i mörker efter jobbet. Planerna ändrades snabbt då telefonen ringde på vägen till jobbet och passet på gymmet byttes mot ett par härliga timmar med Steven.
Jag är inte så fanatisk att jag inte kan flytta ett pass ngn dag om det behövs så tog med mig väskan imorse med. Dock var det -11 och jag kände att det var onödigt att fresta på luftrören med att cykla till jobbet. Skjuts med en kollega dit och bussen till gymmet efter jobbet var planen. Solen sken från en blå himmel när jag skulle hem och jag hade ingen vidare lust att träna inomhus men ändock lite för kallt att springa ute då solen skulle hinna gå ner innan jag skulle vara klar. I-landsproblem, jag vet! Fick skjuts en bit på vägen och skulle sedan gå från GA till Resecentrum men en tankemiss gjorde att jag insåg att skulle jag hinna med bussen från Resecentrum så var det en snabb PW som gällde dit. Satte på Runkeeper och började gå och trots ryggsäcken på ryggen så var det så skönt att jag bestämde mig för att köra PW 6,4 km och räkna det som gårdagens pass som skulle vara lugn löpning. För att få ihop 6,4 km blev det inte närmaste vägen hem utan längs kanalen och via Pensionärsstigen som bitvis var väldigt isig.

PW = Lugn löpning. Eller?? Nja, men ändå godkänt tycker jag. Får kanske inte samma pulsökning som vid löpning men musklerna i benen fick sig en riktig genomkörare iallafall. Det blev iallafall till slut 6,6 km på dryga 55 min.

Rödbetor och broccoli bra för träningen

Nitrat har tidigare beskyllts för att vara farligt för både miljö och människor.

Ny forskning visar dock att livsmedel som innehåller mycket nitrat – t.ex. rödbetor, spenat, broccoli, stjälkselleri, kål och jordgubbar – fungerar som mirakelmedel när man tränar.

I en undersökning från University of Exeter fick åtta män dricka en halv liter rödbetsjuice dagligen i sex dagar. Forskarna konstaterade att männen förbättrade sin prestationsförmåga med 5–10 procent då de tränade med låg intensitet och hela 15–20 procent vid högintensiv träning.

Att grönsaker är nyttigt och bra att äta vet väl de flesta redan men att de kunde ge sådana effekter på träningen. Nu är ju frågan hur mycket man ska tro på sådana här undersökningar men:

Varför chansa när broccoli och spenat är gott och jordgubbar för den delen är ju inte helt fel det heller.

Progressiv löpning och CXWorks- imorgon MÅSTE jag vila

Tisdag = CXWorks. Så kul men grymt jobbigt. Men bättre träning för bålen går inte att hitta.

Som uppvärmning innan CX körde jag 2 km progressiv löpning. Startade på 9,0 och höjde successivt till 11,5. Hade egentligen tänkt springa lite längre men kom lite för sent för att hinna det men jag var riktigt varm så det räckte som uppvärmning iallafall.

Jag gillar utmaningen som den progressiva löpningen ger och det är en av fördelarna med att springa på löpbandet. Det är lätt att reglera farten exakt och utmana gränserna. Annars så är det mycket roligare att springa ute.

Imorgon är det VILA som gäller för att ladda inför torsdagens lite längre pass som jag ska försöka hålla nere tempot på så att löptiden blir längre. Inte det lättaste men jag ska göra vad jag kan för att inte springa för fort.

Solen skiner och himlen är blå (iallafall delvis) - åhh vad det är skönt att springa då!

Jaha, så har jag gjort det igen! Överträffat mig själv. Jag fattar inte riktigt vad som händer och hur det går till men det är hur kul som helst.

Löpningen bara flyter. 4,8 km lugn löpning och sen 3 korta intervaller på det. Första 5 min var lite segt innan kroppen var varm men sen flöt det på. Sista 800 m var lite jobbiga och första intervallen fick jag inte upp farten riktigt men de andra 2 intervallerna kunde jag trycka på bra och kroppen svarade.

Imorse var jag så seg i kroppen efter en dag i Kungsberget med Patrice o Steven igår. Konstigt nog ingen träningsvärk trots att det var 5 år sedan jag senast åkte utför. Däremot var hela kroppen seg som sirap så jag lämnade cykeln hemma och tog bussen till jobbet. Hade tänkt ta en vilodag för att kroppen skulle få åtehämta sig men efter lunch kändes kroppen piggare och hjärnan började planera ett löppass eftersom jag slutade tidigt.

Jag var trött när jag kom hem men efter en fika i lugn och ro kom träningskläderna på och jag ångrar mig inte för nu efteråt är jag piggare än innan.

Hjälp, vilket flyt jag har - när kommer bakslaget?

Bestämde träff på gymmet med en löparkompis. Egentligen vill vi båda springa ute men snålblåst som gör att snön antingen flyger omkring mer eller mindre okontrollerat i luften eller lägger sig som ett tunt duntäcke över blankisen gör att vi väljer att springa inne på löpbandet. Vi är fullständigt eniga i att det finns inget tråkigare än att nöta meter efter meter på löpbandet men tillsammans känns det lättare. En fördel finns det dock  som min kompis sa, att vi kan träna tillsammans fast vi springer olika fort.

Förra helgen startade jag ett träningsprogram som bygger på att jag i mitten på juni ska klara att springa 10 km på 55 min. Passar bra som första delmål. Efter det kommer jag att fortsätta springa mot måltiden jag har på Lidingöloppet. Den är inte 100% bestämd ännu men runt 1,30-1,40 bör kunna vara möjligt.

Jag har gjort två löppass på bandet den här veckan innan dagens och det har varit 3,2 km i lugnt tempo (6.34-tempo).
Idag stod dubbla distansen på schemat och jag var lite fundersam hur det skulle gå. Kändes väldigt långt att springa det men bestämde mig för att ge det ett försök iallafall.

När jag sprungit 20 min kändes det som jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Pulsen låg strax under 170 så jag bara njöt av känslan i kroppen. 6,4 km på 41 min tycker jag är mer än godkänt.

Frågan är bara:
NÄR KOMMER BAKSLAGET? För det är väl inte möjligt att jag får må så här bra och att träningen bara flyter på?

Hoppas nu att jag ska få en bra balans mellan löpträningen och styrketräningen som jag inte vill överge helt då jag mår så bra av den. Ska läsa på lite och se hur jag kan kombinera det. Ett eller två dubbelpass kan vara en möjlig lösning för jag vill helst ha 2 träningsfria dagar/vecka.

FÖRÄNDRING + ANSTRÄNGNING = UTVECKLING

Ord som inte bara passar in i hockey-världen. (De kommer ursprungligen fr Tommy Sandlin)

Orden står sig bra i andra sammanhang också och inte minst i mitt liv just nu. Senaste halvåret (eller faktiskt hela sista året) har jag ansträngt mig mycket och mycket har hänt som förändrat hela min vardag. Allt har utmynnat i en otroligt positiv utveckling.

Vid den här tiden förra året bestämde jag mig för att försöka ( för jag vet inte vilken gång i ordningen ) komma igång med mer regelbunden träning på MINA villkor. Dittills hade jag haft lika många misslyckanden som försök. Kom väl igång hyfsat och besvikelsen var totalt när kroppen sa ifrån efter ett par månader.

I slutet av sommaren återvände energin och det gick hyfsat igen. I nov/dec påbörjade jag ett samarbete som  gjort att jag kommit längre än jag någonsin kunnat drömma om. Utvecklingen har gått spikrakt uppåt och vinterns styrketränng gör att jag nu möter våren med en otrolig längtan efter löpträning.
För första gången på länge har jag satt ett riktigt långsiktigt mål som jag vet att jag kommer att klara.

Ju hårdare du jobbar desto svårare är det att ge upp.

Ord sagda av Vince Lombardi, (coach i Amerikansk fotboll).

Precis så känner jag just nu. Finns inte en chans att jag skulle lägga av med träningen nu. Det är en av de största segrar jag haft på länge. Jag har lyckats hålla i träningen så länge nu att jag är beroende och varken kan eller vill vara utan den..

Jag är inte ens besviken på mig själv att jag bryter mitt 8-veckors träningsprogram en vecka i förtid. Jag hade tänkt att smyga in löpträningen lite försiktigt de sista två veckorna på schemat men då kom solen och värmen och lockade ut mig så nu ligger huvudfokus på löpning istället för på styrketräning som varit huvudsysselsättningen de senaste tre månaderna.
Provade idag att springa drygt 3 km (21 min) som uppvärmning på löpbandet och tänkte sen köra ben/mage men det gick INTE. Efter utfallsstegen (3 set x 12 som skulle varit 4 set x 8 insåg jag när jag kollade) skakade benen så jag hoppade över knäböj.  Körde lårcurl och benspark 3 set vardera sen brände det så i musklerna att ett 4:e set kunde jag definitivt glömma. Att köra raka marklyft när man knappt orkar stå upp kändes också som överkurs men jag är nöjd iallafall. Sit-upsen hoppade jag över med gott samvete då jag körde CXWorks i tisdags.

Ska byta ut tre-splits styrkeprogrammet mot att köra 2 pass/vecka nu istället + löpning 4 pass/vecka. Sen är CXWorks så roligt att jag kan säkert inte hålla mig därifrån heller. Men jag ska planera så att jag har 2 vilodagar som är helt träningsfria.

Man ska ju ha ett mål med träningen och det målet är nu LIDINGÖLOPPET, 15 KM. Tack Linda för inbjudan i Lidingöloppsgruppen. Hoppas få med mig någon kompis som är sugen att springa också för då blir det roligare.

Ge upp, bryt ihop, kom igen!

Framgång är summan av alla små ansträngningar som upprepats dagligen!

När jag längtar efter ett liv utan svårigheter, påminn mig då om att ekar växer sig starka i motvind och att diamanter framställs under tryck"

Förändringar kan vara jobbiga men behöver inte vara negativa för det men ensam är inte stark och jag är väldigt glad att jag inte står ensam. Våren är i antågande och jag längtar efter att flytta ut träningen från gymmet. JAG LÄNGTAR EFTER LÖPNINGEN I SKOGEN!

Tur för mig att jag har någon som fått mig att inse begränsningarna som finns och att LAGOM ÄR BÄST!
Det blir inte lätt men det kommer att bli bra.

Det är svårt att besegra en som aldrig ger upp

Förra veckans bakslag med smärta i armen och ofrivilligt träningsuppehåll har inte sänkt mig utan snarare stärkt mig. Gårdagens löptur i skogen vart startskottet på en ny fas i träningen.
Ännu mer stärkt blev jag efter att ha läst följande blogginlägg:  Måndag. Igen.
Tack Marko, det du skriver är verkligen pricken över i och dina inlägg manar verkligen till eftertanke!

Jag har haft en bra måndag - bra start på veckan med ett dubbelpass på gymmet med löpning + bröst/rygg styrka. Härligt slut efteråt. Sedan iväg på en efterlängtad massage och nu väntar en varm dusch och bastu.

Suget blev så stort att jag gav efter

Ljuset återvänder med stormsteg och idag sken solen fån en klarblå himmel. Blev en långpromenad med en väninna mitt på dagen och sen fastnade jag framför TV:n och såg Vänersborg förlora :(. Hoppas de vinner på tisdag så det blir avgörande i GA på torsdag.

Satt där och såg solen glittra i snön och blev mer och mer sugen på att springa. Somnade en stund på soffan men när jag vaknade drog jag på mig kläderna och tog årets första löppass UTE. Det var halt på vägarna så jag sprang in i skogen och där var det lite bättre fäste. Det är ju lite tyngre att springa på snö även om skoterspåret var hyfsat hårt men jag är mer än nöjd för passet blev knappt 40 min och då gick jag bara 5 min mitt i passet. 

Det kommer absolut att bli fler löppass ute för det är en så skön avkoppling att bara koppla bort alla tankar och springa. Mycket mer inspirerande än att nöta på löpbandet.

Målet nu är att springa Lidingöloppet, 15 km med en kompis. 

Dagens klokaste ord?

Du kan inte lära en annan människa någonting men du kan hjälpa denne att hitta det inom sig.

Ingen träning

Ny dag, nya utmaningar.
Termometern visar-14, dubbla tröjor, Voltaren och IcePower.
Mindre smärta idag men ingen träning iallafall.

Grus i maskineriet

Upp som en sol - ner som en pannkaka. Så känner jag just nu.
Efter passet igår kändes det så skönt att spänningarna i nacken och skuldran gav med sig. men, då blev det samtidigt väldigt uppenbart att det jag känt som dragit i musklerna i armen INTE hörde ihop med det. :(

Idag kändes det ännu mer och bara på ett litet begränsat område. Bara att bita ihop och inse att jag troligen dragit på mig en inflammation i ett muskelfäste. Så nu försöker jag att inte belasta den armen men hur lätt är det när jag är vänsterhänt och det är vänster arm. Jobbar som lärare och skriver ju en hel del men jag ska försöka tänka mig för och belasta så lite det går iallafall och så hoppas, hoppas, hoppas att det hjälper - och INTE tar för lång tid.

Men skidåkningen jag sett fram emot får jag skippa just nu :(

Tisdagspass i repris och nu vet jag var gränsen går

Samma som förra tisdagen fast i omvänd ordning. Armar/axlar inne på gymmet och sen ett härligt pass CXWorks.

Den kombinationen är på gränsen till vad jag klarar av och idag hade jag ätit för lite innan så jag var onödigt skakig efteråt. Men på´t igen nästa tisdag med bättre energipåfyllning innan så .......
Att träna är kul - testa var gränsen går ännu roligare men illamåendet när man misslyckas är INTE kul. Men nu vet jag att jag behöver äta mer INNAN jag ger mig på ett dubbelpass.

Vågar man inte utmana gränserna vet man inte var de går så jag är nöjd ändå. 

3 pass styrka/vecka räcker inte......

Förra veckan la jag till ett pass CxWorks och det kommer jag att fortsätta med för det var kul, om än lite jobbigt. Men utmaningar är till för att bemästras så nu kör jag!

Däremot så börjar det klia i benen efter löpning så idag körde jag ett pass ren kondition på gymmet. Jag höll på att förgås av tristess men det blev 15 min rodd + 15 min på löpbandet med svetten sprutandes så jag är nöjd att jag lyckades stänga av hjärnan och bara köra på.

Bara det blir mindre isigt så kommer jag att springa ute men fram tills dess så får jag försöka stå ut på löpbandet.
Som en skänk från ovan dök nedanstående upp på mailen idag och det ska jag absolut prova på konditionspassen.

Inspiration till träningen på löpbandet

Men hur svårt kan det vara!

Igår körde jag ett av de bästa pass jag gjort. Fick ut max på varenda övning och bara vetskapen att jag ska lägga på ett set nästa vecka fick min hjärna att gå igång på att det kanske är dags att ge upp.

Brydde mig inte så mycket utan var trygg i att idag var det VILA som gäller och sen vet jag att när jag väl kommer ner på gymmet så bara kör jag övning för övning och allting går. Tröttheten och utmattningen efter passen ingår liksom i konceptet.

Därför har jag mer eller mindre skrattat åt mig själv idag när jag fått övertala mig själv flera gånger att inte ge efter för suget att ut och springa. 

Erfarenheten säger mig att det här kommer att hända fler gånger så nu blir det till att planera in ett konditionspass/vecka förutom styrkepassen. 

Bara att inse att jag blivit rejält beroende av träning. Undrar var detta ska sluta?

Närmar mig max och en viss hatkärlek finns

Jag älskar att:

• träna, 
• köra slut på energin,
• bita ihop och ta de sista repsen som hjärnan försöker säga att det inte går att göra.
• testa var gränsen går,

Styrkepassen på gymmet längtar jag efter trots att jag vet att jag emellanåt får blodsmak av trötthet, mår illa och knappt orkar stå upp när jag är klar.

Men det finns en viss hatkärlek till vissa övningar och främst då till flyes. De utmanar verkligen min hjärna som gärna vill ge upp.

"Förmåga  är vad du  är kapabel att göra. Motivation avgör vad du gör. Inställningen avgör hur bra du gör det"

De orden är det som får mig att orka fortsätta att utmana gränserna.

För att nå vårt mål..........

måste vi ibland segla med vinden, ibland mot. 

Men vi måste segla, inte driva och inte ligga för ankar.

De orden är för mig grunden i "Livets ekvation" som jag beskrev i ett inlägg häromdagen.

Livets ekvation = kosten + sömnen + träningen + bs. 

Kort sagt: Förutsättningarna för vårt liv. Ibland flyter allt på utan att vi tänker på det eller behöver anstränga oss, andra gånger är det lite motigare och vi behöver kämpa för att ha rätt balans. Men om vi "seglar" aktivt, dvs tänker på vad vi gör och vad våra beslut får för konsekvenser så är det vi som har kommandot för resultatet. Gör vi det så har vi också lättare att ändra kurs och inte driva för långt bort från den bra vinden. 

Det är inte lätt att styra båten själv så se till att du skaffar bra "besättning" som kan hjälpa dig att hitta de rätta vindarna som håller båten på rätt kurs. Men kom ihåg att det är du som är kapten över skutan och din kunskap om förutsättningarna är det som håller båten flytande.

Härligt pass med druvsocker, banan, vatten och Gainomax

En svettig timme på gymmet avklarad. 30 min CxWorks och sedan dryga 30 min där axlar och armar fick bekänna färg.

Men nu är det JAG och inte bs-nivån som har MAKTEN. Den känslan är bara såååå skön.

Cykling i snömodden och snöskottning ersatte passet på gymmet

40 min cykling hem från jobbet som uppvärmning och sen 1,5 timme snöskottning på det fick ersätta dagens tänkta pass på gymmet.

Det var 40 min cykling i snömodd där det inte gavs någonting gratis. Slutade jag trampa stannade cykeln.
En Sharon till mellanmål och sen ut med snöslungan och snösläden. Det hade blivit en ansenlig mängd snö under dagen så det tog sin lilla tid. Lagom när jag var klar passerade snöplogen och inte bara en gång utan TRE gånger. Första två vändorna när han plogade fick jag bort vallen med snösläden men efter tredje vändan när han skrapade vägen blev det att ta till snöslungan för att få bort de hårda bitarna.
Jaja, tänker ni nu att det blir väl inte mycket till träning att skotta med snöslungan men då kan jag tala om att det krävs en del för att hålla emot den när den tuggar sig igenom hårda snövallar. Det skakar ganska bra emellanåt och just det gjorde gott för mitt skulderblad och armen som är stel. Det känns betydligt mindre nu och ännu mindre hoppas jag det känns efter att jag suttit i den varma bastu som nu väntar på mig.

Siktar på ett CXWorks pass imorgon efter jobbet och sedan ev lite arm/axel-träning på det om bs tillåter det.

"Nu börjar du bli som vanligt." - och allt hänger ihop

Ord från min make som konstaterade att jag vaknat tidigt både lördag och söndag.(lördag 06.30 och söndag 07.10).
Helgmorgnarna har alltid varit mina när jag haft långfrukost i ett tyst hus och ibland har jag hunnit med ett träningspass också innan resten av familjen vaknat. Men så har det inte varit de senaste månaderna när även jag sovit länge och känt mig trött och seg halva dagen innan jag kommit igång.

Jag ser ett klart samband hur allt hänger ihop. Nu har jag fått ordning på bs, fått ner blodtrycket och hittat balansen med träningen och mår så mycket bättre igen.

Kosten gör sitt den med men jag behöver inte vara lika strikt hård som i höstas nu och det är skönt. Visst, jag känner när jag "äter fel" eller missar men kroppen är bättre rustad att ta hand om "felstegen" nu tack vare att balansen är bättre.

Imorse vaknade jag för att jag var hungrig - (antagligen låg) och tänkte att nu tar jag en lyxfrukost med smörgåsar. 2 knäckebröd med salami och leverpastej och 2 mjuka smörgåsar med ost på och så till det varm choklad. Blev jag mätt. -- NEJ ! Tänkte att eftersom jag vaknat låg så tar det ett tag att få ut det i blodet men det hela slutade med att jag fick ta en tallrik havregrynsgröt med lingonsylt (min vanliga frukost) för att komma i balans.
Kroppen är rolig den. Bara att inse att jag behöver gröten. Att jag vaknade hungrig tror jag beror på gårdagens lyx till kvällsmaten som var pizza som vi köpte hem till Melodifestivalen. Bs upp snabbt för att sedan sjunka som en gråsten under natten och så inget i reserv när de snabba kolhydraterna var borta.

Kosten + träningen + sömnen + bs = Livets ekvation.

Varför träna?

 En fråga som det finns mycket skrivet om i olika forum och det krävs ju inte direkt ngn professorsexamen för att förstå att det är bra för kroppen och välbefinnandet i allmänhet för att må bra. Själv har jag gått genom ett mentalt stålbad de senaste veckorna och slitit med både motivation för träningen och självförtroendet i vad jag klarar av. Den här sista veckan har det hänt mycket och här kommer en liten sammanfattning vad träningen betyder fr mig:

• Fysiskt mycket starkare. Började på förhållandevis väldigt låga vikter och har höjt mer eller mindre varenda pass. Har medvetet tagit små steg för att lära mig tekniken då jag aldrig tidigare tränat med fria vikter och skivstång.
• Har äntligen koll på hur mycket jag behöver äta för att orka.
• Ökat stabiliteten i kroppen men framförallt i ryggen.
• Efter en tuff start är vristerna betydligt stabilare. Jag säger stabilare för det finns mycket att jobba på för att få upp styrkan.
• Ökad rörlighet i hela kroppen - mindre stelhet mellan passen.

Jag ser fram emot att köra vidare med den här formen på träning. Styrketräning har inte varit det som stått högst på träningsagendan tidigare och framförallt inte den form jag kör nu med mycket fria vikter, skivstång och mer vikt och färre reps. 

Men jag ska villigt erkänna att de här tuffa veckorna har gett mersmak och jag är fast i styrketräningsträsket och kan inte tänka mig ett liv utan styrketräning.

Att misslyckas är bara en tillfällig omväg, inte en återvändsgränd.

Så ser jag det iallafall.

Det var stor skillnad på träningspasset i onsdags och det jag körde idag. I onsdags visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till ökning av vikterna men nu vet jag........ Så nästa vecka blir det tuffare på arm/axlar också.
Idag gick jag - till skillnad på i onsdags - verkligen på max av vad jag klarar på 3 set. Ok, "ett misslyckat" tredje set på bänkpress när det var absolut stopp efter 6 reps.  Hade det på känn redan efter första set men idag valde jag att testa hur långt det skulle hålla istället för att sänka för att vara säker på att orka.

Idag har jag kört på en belastning jag inte ens själv trodde jag skulle klara av men det gick.

Första steget mot framtiden...

Förmågan att ta första steget mot en förändring skiljer vinnaren från förloraren.

Gårdagens träningspass snurrar i huvudet men trots den konstiga känsla jag hade igår och fortfarande när jag funderar på hur kroppen kommer att reagera på nästa pass så räknar jag det som ett steg i riktning mot vinst.

Jag har tränat en hel del tidigare men den här träningsformen är en ny spännande erfarenhet och även om det just nu känns som att jag är ute på djupt osäkert vatten så är jag ändå trygg i det som händer.
Jag lär mig mycket på vägen och är tacksam för den kunskap jag har i kroppens fysiologi och träningslära. Den kunskapen ger mig tryggheten att fortsätta köra på och lita på kroppens förmåga att ta till sig träningen.

Intressant utmaning som jag inte vet var den slutar

Den här veckans träning blir intressant. Körde axlar/armar idag och kände att jag inte riktigt vet vad jag ska förvänta mig. En sak är iallafall säker. Jag har blivit starkare men framförallt fått betydligt bättre teknik på övningarna och orkar därför jobba genom övningarna med högre belastning.
Frågan är bara hur mycket ska jag lägga på när jag minskar ett set?
Ska jag höja så att jag går på gränsen till att inte orka för att utmana eller ska jag höja en nivå och höja mer nästa vecka?

Lite fundersam över utvecklinskurvan blir jag även om det är positivt och roligt. Eftersom den inte visar ngn tendens till att plana ut så är det bara att inse att jag inte var så grundtränad som jag trodde för den här typen av träning.

Dagens motivationshöjare - underbara ord.

Resan mot framgången är lika viktig som själva framgången. 
Alla hinder vi klarar och erfarenheter vi skaffar oss är det som är själva framgången.

Ovanstående ord kommer från "Dagens Motivationshöjare". Behöver ingen närmare beskrivning tycker jag för orden talar sitt egna tydliga språk.

Jag är övertygad om att vi alla har något mål som vi arbetar för att nå. För mig är de här orden en påminnelse vad allt handlar om. Resan är utvecklingen och det vi gör på resan ger oss kunskap att fortsätta.

Inte den start på veckan jag önskar men......

.....bit ihop, ta det lugnt och kom igen!

Vaknade inatt illamående och känslan var att det var inte frågan om OM utan NÄR spyr jag.
På med fliesstället för jag frös, somnade ifrån illamåendet och vaknade mitt på da'n.
Magen är orolig men jag har inte spytt än iallafall, mår mindre illa och har kunnat äta lite (gröt, rostat bröd och mjölk).

Jag som sett fram emot ett pass på gymmet efter jobbet. Det blir inte alltid som man tänkt sig men....

Låt inte det du inte kan påverka styra det som du kan påverka.

När man nu känner att man närmar sig gränsen för vad man orkar så ska man öka belastningen ......,

Kommer hem trött, lite krampkänning i musklerna men nöjd efter att ha kört hårt på bröst/rygg då kommer ett uppmuntrande SMS att ta bort ett set nästa vecka men öka belastningen för att kroppen ska få chansen att återhämta sig.
Jaha, ja, bara att bita ihop och försöka. Alltid kul med utmaningar och jag tror inte att jag nått gränsen för vad jag klarar av än.

Hjärnan och viljan är på hugget - Det är nu det gäller

Att köra riktigt slut på kroppen och utmana gränserna är bland det skönaste som finns när det gäller träning. Det ger sådana endorfin-kickar och fast jag är så trött att jag knappt orkar stå upp efteråt så är det ett lyckorus i hela kroppen.

Det finns dock en fara med det och det är nu det gäller att orka stå emot viljan att köra på. För är huvudet dumt får kroppen lida. Inget snack om att träningen gör mig fysiskt starkare och för varje pass jag kör ökar självkänslan och säkerheten i övningarna vilket resulterar i att jag kan höja belastningen. Det sporrar verkligen men samtidigt gäller det nu att skynda långsamt och se till att inte äta upp all marginal. genom att höja för mycket.Som tur är har jag kloka träningskompisar som lovat att hålla koll och en som lovat att läsa träningsdagboken och säga stopp om det blir för mycket.

Rensade hjärnan på gymmet

Efter en minst sagt intensiv vecka var det skönt att gå ner på gymmet, koppla bort alla tankar och köra ett pass. Jag har 3 pass att välja på och ingen vecka är den andra lik. Onsdagens 30 km på skidor var en riktig genomkörare för axlar och rygg så idag blev det ben/mage som fick jobba lite extra. Inget snack om att träningen gör skillnad för idag gick utfallsstegen bra. 6 reps/set klarade vristerna av utan att tappa balansen.
Övriga övningar gick också lättare så jag la på ytterligare vikter. Ökar ett viktmagasin på maskinerna och 1,25 kg + 1,25 kg på vikterna på stången. Det finns marginaler men jag tänker hålla ökningarna på den nivån och höja vecka för vecka tills det inte går att öka mer.

Kommunklassikern Maxi - Jag klarade det!

Ryggen är lite sliten och armarna är lite sega efter dagens 30 km skidor i de isigaste spår jag upplevt på länge. Men jag är sååååå nöjd.

Kommunklassikern Maxi är genomförd.
Började med 90 min. simning i slutet på mars. Följdes av 60 km cykling i slutet på maj. I september var det så dags för 15 km löpning och så slutligen idag 30 km skidåkning.

Jag är faktiskt stolt för att jag lyckades ta mig igenom alla delmoment. Nu måste jag hitta något nytt mål att sikta på med träningen.

+3, isiga spår, bakhala skidor......

.....så kan man sammanfatta första delen av dagens 30 km pass på skidor. Hade vallat med klister som försvann ganska omgående i de isiga spåren. Stakade mig igenom större delen av 15 km-spåret och stannade vid spårcentralen efter en dryg timmes åkning. Började känna mig lite skakig så jag kollade sockret och var lite onödigt låg. Hade planerat att dricka var 45:e minut för att INTE bli låg men tänkte att det skulle gå bra att åka klart varvet men med facit i hand skulle jag stannat och druckit. Man lär sig något varje gång.
Äventyrarna hade öppet och STORT TACK Sofia Hägglund för att du la på nytt klister. Det gjorde resten av passet betydligt mer lättåkt.
Resten av passet var jag noga med att dricka och då höll sig bs på 6-9 hela passet.

Är jag galen eller obotlig optimist

En pessimist ser svårigheter i varje möjlighet medan en optimist ser möjligheterna i varje svårighet. 

De orden dök upp på Dagens Motivationshöjare här på min blogg idag. Med de orden klingande i öronen gick jag ut i garaget och vallade skidorna med gult klister till imorgon. Hittade också en burk med glidvalla som skulle användas vid klisterföre så jag preparerade skidorna med det också.

Imorgon ska jag nämligen köra Kommunklassikerns 30 km och jag har hittills i år hunnit med två pass på skidor. Inte den optimala förberedelsen men jag tänker då inte kasta in handduken i förtid och ge upp. Jag vet att jag kommer fixa det imorgon.

Bra start på veckan.........

Den här veckan kommer att se väldigt annorlunda ut ur träningssynpunkt. Bytte ut gymmet idag mot en välbehövlig massage. Det är en av de saker jag lärt mig genom all träning. LYSSNA PÅ KROPPEN och den här gången gjorde jag det I TID innan jag har ont. Vissa spända områden (skulderblad/axlar) fanns men de är borta nu. Kom hem lagom mörbultad med dubbla flieströjor på och la mig under en filt + täcke och somnade.
Imorgon hoppar jag också träning och satsar på att valla skidorna med klister inför onsdagens utmaning på 30 km. Blir bra start för arm/axlar att få jobba lite lagom då innan jag kryper ner på gymmet i slutet på veckan och kör mina 3 pass där.
Hmmm! Vad hände? Jag som haft svårt att få till 3 pass/ vecka kör nu 3 pass styrka + skidåkning. Men gissa om jag mår bra av det?

Långpass på skidor m. bs-mätare som klagar på kyla

-3, perfekt vallade skidor och fina spår. Låg på 5,7 efter frukost och tvekade om jag skulle ge mig iväg eller om jag skulle vänta till efter lunch då jag ville köra lite längre idag. Messade min kompis Josefine som svarade

 

"Ta m mat, minst 7 i bs, inte behöver du vänta till efter lunch. Ät hela tiden, mät var 30 min." 

Ok, jag testar tänkte jag. Fyllde fickorna med Enervite sportdryck i portionspåsar, ett rör druvsocker och bs-mätaren. 

Åkte med en kompis och det flöt på så jag tänkte inte på att fylla på men jag kände heller ingenting. Stannade efter en timme och drack en påse. Åkte sen 30 min till och stannade vid spårcentralen. Tog fram mätaren o skulle kolla vad jag låg på när mätaren meddelade sin önskan 

"Ta mig till en varmare plats"

Min kompis såg hur mina händer skakade och tyckte det var dags att åka hemåt. 

Nu efter en skön dusch och bastu, middag bestående av grillad kyckling, ris, sås och grönsaker ligger jag på 6,7 så jag vill nog inte veta vad jag låg på ute i skogen.

Tack Josefine för dina ord som gjorde att jag vågade ge mig iväg. Jag har lärt mig mycket idag. 

• Man klarar mer än man tror. Våga testa!
• Packa bs-mätaren varmare