En del skulle säkert kalla det ren idioti att jag sprang den dagen. Jag har full förståelse för dem då jag i princip inte tränat sedan mitten på juli. Innan det hade jag en vinter med bra uppbyggnadsträning och jag hade fått till ett par bra löppass på runt timmen i början på sommaren. Visserligen i ganska flack terräng och på breda stigar/vägar som jag känner till väldigt väl.
Själv ser jag det som en blandning av målmedvetenhet och envishet. Det gäller att anpassa målet efter förmågan. Mitt ursprungliga drömmål var att klara loppet på under timmen men med rådande omständigheter reviderade jag det till mer realistiska 1.15. Innerst inne var jag väldigt besviken att misslyckats med uppladdningen men bättre att vara realist och klara det än att köra på och misslyckas.
Några veckor innan sprang jag ett kuperat pass på 7,5 km med hjälp av en kompis och under det passet insåg jag vad jag missat i träningen. - Backträning - . Där och då insåg jag att Lidingöloppet skulle bli tufft!
Men eftersom jag är envisheten själv och det trots allt hade gått ganska bra att springa i relativt okänd terräng så gav jag mig full av självförtroende ut på ett eget backpass. Som gick - ursäkta språket - käpprätt åt helvete. Jag snubblade på stenar och rötter, trampade snett utanför stigen och åkte i backen ett par gånger. Självkänslan sjönk än mer när jag insåg att jag klarar inte att springa ensam.
Så med denna erfarenhet åkte jag till Lidingöloppet för att springa med Ida som jag inte träffat innan. Vi lärde känna varandra genom gruppen "Mot Lidingöloppet 2013" på FB och började chatta med varandra. Vilket jag är otroligt glad för idag.
Vi träffades på Grönsta Gärde knappt två timmar innan start. Ida hade hämtat ut mitt startkuvert och hade det med sig.
Hur Ida upplevde dagen har hon beskrivit på sin egen blogg "Alla kan träna" på ett inlägg hon kallar:
Hur jag upplevde dagen kommer här:
Ni som inte vet vem jag är eller har läst min blogg tidigare har kanske redan räknat ut när ni ser bilden ovan att jag är synskadad.
Äventyret började redan på parkeringen där jag skiljdes åt från de jag åkte med. De skulle hämta sina nummerlappar och jag ville hitta Ida så fort som möjligt. Hon hade ju mitt startkuvert. Karin pekade ut riktningen till gång/cykelbanan och sa följ den så kommer du till startgärdet.
Så jag började gå. Fick tag på Ida och sa att jag var på väg från parkeringen på fotbollsplan. Det gick bra tills jag kom ner till korsningen. Där kände jag mig rätt liten. Hemma hittar jag utan större problem för att jag vet hur det ser ut. Jag ser en sisådär 15 m framför mig men synfältet är begränsat då delar av synfältet är borta och relativt suddigt så det är inte så lätt att orientera sig och få någon riktig överblick där man inte vet hur det ser ut. De flesta gick åt höger och därifrån kom även musiken så jag följde strömmen däråt. Glad att jag tagit med mig käppen så att folk runtomkring flyttade sig åt sidan. Ida hade sagt var hon stod och att det var lätt att hitta.
Framme vid portalen vid Grönsta insåg jag att går jag in här är jag helt lost och kommer inte att kunna förklara var jag är. Det enda jag såg var ett virrvarr av folk.
Jag ringde Ida som hämtade mig där. Vi gick till väskinlämningen och jag måste beundra Idas tålamod för jag är inte så snabb i de lägena. Jag kan ju inte bara riva upp allt utan får ta en sak i taget för att inte tappa bort ngt. Jag var rätt frustrerad för jag vill ha koll men insåg att från och med nu är jag beroende av andra för att ha det. En nyttig men ack så jobbig erfarenhet. Därav den långa tystnaden på bloggen men mer om det kommer i ett annat inlägg.
Det var för tidigt att börja värma upp så vi satte oss i ett av mattälten och berättade lite om oss själva och jag försökte beskriva hur jag ser och vad jag inte ser och vad jag vill ha hjälp med.
Början av uppvärmningen ute på gärdet gick bra och vi ökade farten lite när vi kom ut i skogen, småpratade lite och jag kände att självkänslan ökade. Inte ens trädkrocken fick mig att tvivla.
Den gemensamma uppvärmningen i startfållan gav jag upp rätt omgående. Försök hänga med i rörelser till musik när du inte ser och är smidig som ett frysskåp.
Jag var uppflyttad till startled 1 B för att det skulle vara mindre trångt för mig i spåret. Hade kallt räknat med att de andra skulle försvinna i fjärran omgående och att jag sedan skulle vara ensam fram till Aborrbacken innan nästa startled kom bakifrån.
Min plan stämde inte alls med vad som blev. Hamnade mitt i smeten i första backen och där gjorde Ida ett jättejobb med att få mig lugn och tänka positiva tankar. När det planade ut så höll jag till en början jämnt tempo med de runtomkring vilket stressade mig. Jag var rädd att jag gick ut för hårt men återigen fick Ida mig att tänka positivt. Det tog väl nästan 3 km innan jag kände att jag var inne i andra andningen i mitt eget tempo. Det flöt oförskämt bra och bättre ledsagare går inte att hitta. Vid ett tillfälle i en tvär kurva var jag onödigt nära ett träd men det gick bra. En enda gång tvekade jag i löpningen och det var när Ida sa "håll till vänster och sväng höger". Sista två km gick på ren vilja för då var jag både fysiskt och mentalt helt slut. Koncentrationen att hålla sig på spåret tog mer energi än jag räknat med så när vi kom in på upploppet sprutade glädjen ut genom alla porer.
Tack Ida för allt du lärde mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar