Nu kan ingenting stoppa mig.....

......utom möjligen dagens värme då. Sol och +30 och jag har inte mått så bra på em. Nu på kvällen fläktar det lite och jag har fyllt på med vätska och mat. Mår bättre och är väldigt sugen att testa dessa....

Två sista gångerna jag sprungit har jag känt av ena knät och fått ont i en av fotlederna. Kom fram till att de skorna köpte jag för två år sedan och denna vår har jag verkligen kommit igång med löpträning och springer väldigt mycket mer än jag gjort de senaste 20 åren. Så med Lidingöloppet (och kanske ngt Triathlon) i sikte så unnade jag mig dessa idag.

Att vinna är alltid kul!

Det kom ett brev i fredags från Lidingöloppet med ett pris från en tävling jag varit med i utan att jag visste om det.

Det roliga är att jag såg dessa handskar på en annan blogg och tänkte att sådana ska jag se om jag kan köpa när jag är ner och springer Lidingöloppet senare i höst. 

Jag har sprungit 15K några gånger så namnen är välkända och jag blir inte så lite nostalgisk.

Semester och mina magmuskler talar högljutt om att de finns

Senaste tiden har jag inte haft någon riktig ordning på träningen pga av massa olika saker. Har blivit ett löppass här, en cykeltur där men ingen riktig struktur.

Känt mig lite frustrerad för det för jag vill ju inte att all tid jag lagt på uppbyggnadsträning under vintern bara ska gå till spillo. Så då bestämde jag med mig själv att semestern = träningsläger. Vilket i min värld betyder en sisådär 6-8 pass/vecka. Några dagar med pass både fm och em och givetvis någon vilodag eller två. Känslan i kroppen får styra.

I måndags drog jag iväg på MTB:n 07.15 på morgonen för att hinna köra 45 min, hem o hämta ryggsäcken och byta till en cykel som jag kan låsa och så full fart mot CX-passet som började 08.30. Körde tills jag fick kramp i låret.

Igår em började det kännas i sneda magmusklerna så med tanke på att jag ville köra CX idag igen så tog jag det lugnt igår.

Imorse var det lite svårt att resa sig ur sängen och segt att ta sig iväg men bestämt är bestämt.
Idag blev det löpning före CX-passet och det är ingen överdrift att säga att uppvärmningen var seg. Men när telefonen pep för första intervallen så svarade kroppen hyfsat ändå så det blev ett bra pass med 10x30 sek snabbintervaller med 2 min vila mellan.
Magmusklerna kändes men allteftersom kändes det mindre och mindre.
Det brände bra i musklerna i början av CX-passet också och jag funderade på hur länge det skulle gå innan jag skulle rasa ihop i en liten hög av utmattning men det höll hela passet.

Imorgon fm blir det distansträning antingen på MTB eller löpning.

Livet är fullt av motgångar, utmaningar och segrar.

Bloggen har delvis fått nytt utseende. Kanhända att jag gör fler förändringar på sikt men just nu får det vara. Har dock ändrat namnet för att det ska spegla innehållet som är just nu. Det gamla finns kvar i arkivet för det som varit är lika viktigt som det som är och det som kommer i framtiden.

Det som varit är historia och det har tagit lång tid att komma dit jag är idag. Jag är född med dålig syn och har haft glasögon sedan jag var 2 år. Jag har dock ingen aning om hur bra (eller dåligt) jag egentligen sett jämfört med mina vänner som inte haft något fel på ögonen.

För några år sedan försämrades min syn så mycket att jag inte får köra bil längre. Det kan jag säga var hårt. Vet egentligen inte om jag någonsin kommer att komma över det för en stor del av friheten och oberoendet försvann. Jag har inget annat val än att acceptera det och de flesta dagar går det bra men jag tillåter mig själv att deppa ihop och vara ledsen också.

Nu är det inte helt nattsvart för mig och kommer tack och lov troligen aldrig att bli. (Men helt säker kan jag dock inte vara). Delar av min synnerv är död vilket gör att jag har delar av synfältet borta och i princip ingen avståndsbedömning heller. Jag ser också bättre i dagsljus än i mörker.
Det luriga är att hjärnan lappar ihop bilden så att för mig ser det inte ut som att det saknas något men det som finns i de delar av synfältet som är dött ser inte hjärnan och tar inte med i den bild som jag ser.

Jag är tacksam att jag hann bli vuxen innan synen började försvinna för jag vet hur saker och ting ska se ut och det underlättar mycket. I kända miljöer klarar jag mig bra men kommer jag till nya eller röriga miljöer så behöver jag mer hjälp.

Jag har alltid idrottat och som ung tävlade jag mycket i bl.a terränglöpning. När allt har känts tungt eller jobbigt har jag gått ut i skogen och bara kopplat av och för ett år sedan vågade jag börja springa igen. Det är inte helt lätt att springa själv men eftersom jag sprungit och gått där så många gånger innan är det en sådan frihet att känna att jag klarar det själv.

Allteftersom jag tränat och blivit starkare och snabbare har tävlingsdjävulen i mig vaknat och jag behövde en utmaning och bestämde mig för att springa Lidingöloppet igen. Jag har gjort det några gånger och sprang det senast 1991 eller -92. Inser dock att ensam klarar jag inte det med den mängd människor som springer. En  dag sa en kollega på jobbet att hon länge drömt om att åka Tjejvasan. Ok, då åker vi den, sa jag och då vaknade tävlingsdjävulen än mer och räknade ut att då är halva Tjejklassikern gjord om jag springer 10 km på Lidingöloppet.
Så där är jag nu. Jag ska göra Tjejklassikern med början på Lidingöloppet i höst.

Jag följer en del bloggar om träning som ger inspiration och energi att fortsätta kämpa. En av dem är
Alla kan träna. Ida som skriver den bloggen har lovat mig att springa Lidingö Tjejlopp 10 km med mig på söndagen trots att hon själv springer 30 km på lördagen. Tjejvasan hjälper min kollega mig med och Tjejvättern har jag också ledsagare till. Återstår att hitta hjälp till Vansbrosimmet men det är ju ett helt år dit så det är gott om tid att hitta en lösning till det.

Det är det som gör idrottandet lite jobbigt att jag inte bara kan dra iväg och tävla om jag hittar ett lopp. Det krävs lite mer planering och att hitta ledsagare är inte alltid så lätt.

Men mitt motto är:

Allting går bara man vill. Det gäller att se möjligheterna och inte hindren.

Varför är det alltid så lätt att vara efterklok?

Ett bröllop som varade fr fredag kväll till söndag lunch, fira barnens skolavslutningar (en som slutade 9:an och den andra som tog studenten), midsommar och så ett dop på det. Allt inom loppet av en månad.
Konsekvenserna av alla dessa underbart roliga tillställningar sliter jag med nu. Ett bs som är betydligt högre än jag mår bra av.
Av erfarenhet vet jag att ju mer sött jag äter desto svårare är det att sluta. Det krävdes 3 dagars huvudvärk, en trötthet som inte gav med sig och suddigare syn för att jag skulle fatta och göra tvärnit och skärpa mig. Mår betydligt bättre nu än i början på veckan och avgiftningen från sötsaker går över förväntan.
Så det finns nog hopp om mig iallafall.

Imorse gjorde jag dessutom mitt första snabbintervallpass på evigheter och det finns fart i kroppen som jag ska försöka bygga på med lite mer uthållighet.