Bloggen har delvis fått nytt utseende. Kanhända att jag gör fler förändringar på sikt men just nu får det vara. Har dock ändrat namnet för att det ska spegla innehållet som är just nu. Det gamla finns kvar i arkivet för det som varit är lika viktigt som det som är och det som kommer i framtiden.
Det som varit är historia och det har tagit lång tid att komma dit jag är idag. Jag är född med dålig syn och har haft glasögon sedan jag var 2 år. Jag har dock ingen aning om hur bra (eller dåligt) jag egentligen sett jämfört med mina vänner som inte haft något fel på ögonen.
För några år sedan försämrades min syn så mycket att jag inte får köra bil längre. Det kan jag säga var hårt. Vet egentligen inte om jag någonsin kommer att komma över det för en stor del av friheten och oberoendet försvann. Jag har inget annat val än att acceptera det och de flesta dagar går det bra men jag tillåter mig själv att deppa ihop och vara ledsen också.
Nu är det inte helt nattsvart för mig och kommer tack och lov troligen aldrig att bli. (Men helt säker kan jag dock inte vara). Delar av min synnerv är död vilket gör att jag har delar av synfältet borta och i princip ingen avståndsbedömning heller. Jag ser också bättre i dagsljus än i mörker.
Det luriga är att hjärnan lappar ihop bilden så att för mig ser det inte ut som att det saknas något men det som finns i de delar av synfältet som är dött ser inte hjärnan och tar inte med i den bild som jag ser.
Jag är tacksam att jag hann bli vuxen innan synen började försvinna för jag vet hur saker och ting ska se ut och det underlättar mycket. I kända miljöer klarar jag mig bra men kommer jag till nya eller röriga miljöer så behöver jag mer hjälp.
Jag har alltid idrottat och som ung tävlade jag mycket i bl.a terränglöpning. När allt har känts tungt eller jobbigt har jag gått ut i skogen och bara kopplat av och för ett år sedan vågade jag börja springa igen. Det är inte helt lätt att springa själv men eftersom jag sprungit och gått där så många gånger innan är det en sådan frihet att känna att jag klarar det själv.
Allteftersom jag tränat och blivit starkare och snabbare har tävlingsdjävulen i mig vaknat och jag behövde en utmaning och bestämde mig för att springa Lidingöloppet igen. Jag har gjort det några gånger och sprang det senast 1991 eller -92. Inser dock att ensam klarar jag inte det med den mängd människor som springer. En dag sa en kollega på jobbet att hon länge drömt om att åka Tjejvasan. Ok, då åker vi den, sa jag och då vaknade tävlingsdjävulen än mer och räknade ut att då är halva Tjejklassikern gjord om jag springer 10 km på Lidingöloppet.
Så där är jag nu. Jag ska göra Tjejklassikern med början på Lidingöloppet i höst.
Jag följer en del bloggar om träning som ger inspiration och energi att fortsätta kämpa. En av dem är
Alla kan träna. Ida som skriver den bloggen har lovat mig att springa Lidingö Tjejlopp 10 km med mig på söndagen trots att hon själv springer 30 km på lördagen. Tjejvasan hjälper min kollega mig med och Tjejvättern har jag också ledsagare till. Återstår att hitta hjälp till Vansbrosimmet men det är ju ett helt år dit så det är gott om tid att hitta en lösning till det.
Det är det som gör idrottandet lite jobbigt att jag inte bara kan dra iväg och tävla om jag hittar ett lopp. Det krävs lite mer planering och att hitta ledsagare är inte alltid så lätt.
Men mitt motto är:
Allting går bara man vill. Det gäller att se möjligheterna och inte hindren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar