Lidingöloppet var på ett sätt positivt för jag klarade det men samtidigt så jobbigt för självkänslan. Där och då kom insikten om att tiden när jag kunde dra iväg och tävla på kort varsel är ett minne blott. Nu är det långsiktig planering som gäller och jag är beroende av att någon offrar sig för min skull.
En inte helt lätt insikt att acceptera för en som är van att klara sig själv.
Den här dök upp på FB och den sammanfattar mina känslor ganska bra. Jag får ofta höra att jag alltid lyckas hitta ett positivt sätt att se på saker och ting hur mörkt det än verkar. Men det är sån jag är. Mitt motto är "Det gäller att se möjligheterna och inte hindren"
På ett sätt tror jag det gjort att jag klarat mig så länge men samtidigt kan det också vara det som gjorde att jag kraschade så hårt nu.
När höstmörkret sänkte sig insåg jag att än mer av synen försvunnit. Eftersom det går så sakta så blir det att jag jämför årstidsvis med hur det var förra året. Att det försvinner sakta gör ju att man inte märker det direkt.
Jag har kämpat för att klara vardagen ganska länge och tänkte till en början att den dagliga huvudvärken kommer såklart från att jag är så trött. Men så en dag trillade poletten ner och jag tog vägen förbi optikern och fixade ett syntest. Så nu väntar jag på glasprover som jag ska testa.
När jag kom fr optikern o berättade för maken att nu ser jag bara 50% på det ena ögat så frågade han hur mycket jag ser på det bästa ögat då?
Det är det som är bästa ögat för på det sämsta har jag nu bara synrester, dvs ljus/mörker kvar. Då ska det sägas också att det är 50% med glasögon! Utan är det obefintligt.
Jag hoppas dock att de nya glasen jag ska testa, polariserade filterglas, gör det lite lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar