Bästa inledningen på semestern - 10 mil cykling

Så, nu kan vi äntligen bocka av cykeldelen på Kommunklassikern. På den officiella dagen fick jag startförbud pga heshet och hosta. Lite tråkigt men idag cyklade vi i sol istället för regn och blåst som det var då. Har cyklat 10 mil på vägarna runt Sandviken nu i em-kväll. Det tog sin lilla tid, dryga 5 timmar, men vi tog det lugnt, pratade och skrattade. Iallafall de första 7 milen för där försvann Agnetas energi. Men hon är en kämpe och hade inga som helst planer på att ge upp. Det gick inte fort men vi avverkade km efter km. Jag gjorde vad jag kunde för att ta vinden så hon kunde ligga bakom i suget.

Sista milen räknade jag ner varje km och letade alternativa vägar utan uppförsbackar. 

Det är så kul att köra Kommunklassikern med Agneta och vi gör det för att det är roligt och jagar inga tider.

Nu är halva klassikern gjord. I höst är det 15 km jogging/pw som gäller och sen 30 km skidor till vintern. 

2000 m simning, motvind, kallsupar och lite panik

Ja, jisses! Varför gör jag så här mot mig själv?
Otroligt glad att jag hade sällskap av Agneta ikväll för annars hade det tagit en evighet att bli klar - om jag inte gett upp!
Har helt glömt bort hur det är att simma ute! Det blåste en del så vattnet slog emot en och första vändorna var det svårt att slappna av. Det var gräns på hyperventilering emellanåt när vattnet slog emot ansiktet!
Fick tänka på varje samtal - automatiseringen var som bortblåst. Kände mig som en strandad tjock gammal valross. Kämpade envist på trots att det kändes ganska hopplöst då jag inte fick minsta decimeter gratis.
Men nu är det,gjort!

Kommunklassikern-2000 m simning

Att simma borde ju inte vara något problem för en gammal tävlingssimmare. Men, det var då och nu är nu. Det är 30 år sedan jag slutade tävla och efter det har det runnit många liter vatten under broarna.
Så länge jag jobbade som simlärare, livräddare och badmästare höll jag igång simningen men sen.......

Senast jag simmade var 29 mars 2012 när jag simmade 90 min på Kommunklassikern. Då var jag i betydligt sämre skick konditionsmässigt än jag är nu och därför har jag inte oroat mig alls för detta. Klarade jag 90 min då kommer jag lätt att klara 2000 m den här gången för det bör inte ta mer än 60 min att simma om jag tar det lugnt.

Det är det som är ett av mina problem. Att jag vet vad jag klarar utan att behöva träna. Att det sen skulle vara så mycket lättare OM jag faktiskt tränade är ju en HEEELT annan sak.

Vädrets makt är stor

Hmm, nu slog den väderkänsliga latmasken till. Trött o seg efter jobbet men sugen på träning. Ett pass korta intervaller löpning hade jag tänkt köra efter kvällsmaten men när jag stack ut näsan så höll blåsten mig kvar inne. 

Men jag fick till ett kortare core-pass iallafall.

30 sit-ups, 

12 crunches, 

12 raka benlyft, 

1 min plankan, 

VILA, 

35 sit-ups, 

15 crunches, 

15 raka benlyft, 

1 min plankan.

Är just nu inne i en period med blandad träning. Jag har både simning och cykling i Kommunklassikern den närmaste veckan och sen Vansbro Tjejsim  framför mig. Efter det blir det mer fokus på löpning inför Lidingöloppet så det känns bra att få in lite bålträning.

Begränsa inte dina utmaningar utan utmana dina begränsningar

Idag har jag äntligen övervunnit paniken jag haft för att simma i öppet vatten. 
Jag har inga problem med simning egentligen - har tävlat i simning - men när jag tar av mig glasögonen så ser jag ingenting annat än suddigt ljus och mörker. Att då försöka orientera sig i en sjö där jag inte kan avgöra var gränsen mellan strand och vatten går har gjort att jag tvivlat på mig själv. Idag hade jag en kompis med mig och efter att ha gått omkring i vattnet säkert en kvart vågade jag prova att simma bröstsim och det gick bra även om paniken var nära. Frisim var jobbigare och det tog några försök att våga slappna av och bara simma omkring i mörkret - men det gick! Att hålla kursen och simma rakt var svårt men på Vansbro Tjejsim hoppas jag att jag ska kunna hålla kursen genom att känna strömmarna och att jag har folk omkring mig hela tiden.

Dagens simpass var för mig påminnelsen att man klarar mer än man tror.

Att springa för tid eller upplevelse

Jag följer en del andra träningsbloggar och detta ämne är från en av dessa. Det gick rakt in i hjärtat på mig och gav mig en dimension till på vad jag håller på med.
Jag är fortfarande lite hög av lycka efter gårdagkvällens sena intervallpass som gick betydligt bättre än jag hade både tänkt mig eller ens vågat drömma om.
Springer jag för träningens skull och för att njuta eller tränar jag inför ett lopp? För mig är det lite av både och. Jag har alltid tyckt om att springa. Löpningen har ända sen tidiga tonåren varit en del av mitt liv och jag har tävlat mycket i terränglöpning när jag var yngre. På den tiden tränade jag för att bli bäst och satsade för att om inte vinna så iallafall slå pers i varje tävling.
Numer springer jag för att få avkoppling och för att njuta av naturens alla ljud men naturligtvis också för att bli starkare och orka mer. Senaste året har jag börjat springa och cykla olika lopp och även köra en del skidlopp. Det finns dock skillnad mot när jag tävlade på mer eller mindre elitnivå. Nu gör jag det mer för att jag tycker det är så himla roligt och jagar inte tider på samma sätt som då. En stor skillnad finns och det är att då klarade jag mig själv för att jag såg bättre medan jag nu är beroende av ledsagare på tävlingarna. Bara det ger hela upplevelsen en annan dimension. Jag blir lika överväldigad varje gång att det finns någon som är beredd att offra sig för min skull. Men visst har tiden en viss betydelse och jag sätter alltid upp tidsmål som jag jobbar mot. Sen gäller det att hitta en ledsagare som klarar det tempo jag önskar hålla. Hittills har jag haft tur och hittat ledsagare till de lopp jag velat köra och ingen av dem verkar ha blivit skrämda heller utan kan tänka sig att hjälpa mig igen.
Nu är det bara Vansbro Tjejsim kvar innan Tjejklassikern är i hamn och sedan börjar jag om och siktar på Halvklassikern. Hela den är säkrad med ledsagare vilket känns otroligt lyxigt.
Sedan är jag lite sugen på Tunnelloppet i nov och till det tror jag också att det är löst med ledsagare.

Ibland blir det bättre än man tänkt sig

Ibland blir det inte som man tänkt sig med träningen men vad gör det när det blir bättre.
Jag hade tänkt köra repris på gårdagskvällens core-pass ute på gräsmattan. Gräsmattan var dock mer eller mindre blöt efter ett par korta men intensiva regnskurar. Sen kom jag hem sent från jobbet och var så där lagom seg och omotiverad. Därför drog jag på träningen och tänkte att den kan jag göra efter kvällsmaten. Men när disken var undanplockad och jag sträckte på mig kände jag träningsvärken komma krypande och latmasken vaknade och jag började fundera på om jag kanske ska vila idag och köra imorgon istället.
Då kommer min älskade make och säger att han ska ut och logga en cache och tycker att jag kan hänga med och springa fram och tillbaka efter grusvägen under tiden. Det är en grusväg jag gått många gånger med honom så det kändes ok att testa a tt springa den ensam.
Kände mig seg i bilen på väg dit men när jag klev ut på grusvägen och startade så kom energin som ett brev på posten.
Så denna kväll avslutades med ett intervallpass på 4x5 min kl. 22.30-23.15 med km-tider jag inte ens visste jag hade i kroppen då det varit väldigt magert med löpträning det senaste halvåret. Alltså är jag ändå trots allt rätt hyfsat grundtränad efter all cykling inför Tjejvättern.

Nu måste jag bara se till att få till lite simträning inför Vansbro Tjejsim. Där är det dock lite svårt med motivationen eftersom jag vet att jag kan simma. Dock skulle det gå bra mycket bättre om jag tränade innan men jag har svårt att motivera mig att träna när jag vet att jag klarar det iallafall.

Att veta vad man borde göra och att göra det är inte samma sak

Jag är bra på att samla på mig träningsprogram men mindre bra på att använda dem!

Alltså, jag vet inte hur många gånger jag hittat bra styrketräningsövningar-upplägg, program för löpning, ja allt möjligt. Varenda gång har jag tänkt samma sak: Det här blir bra!

Men sen har det inte blivit så mycket tränat utifrån det upplägget. Jag är lite lat och bekväm och delvis humörstyrd. För att inte tala om vädret. Regn=ingen träning! Sån är jag.
Efter 8 års satsning mot eliten med början i övre tonåren så vet jag mycket väl vad kontinuerlig träning innebär och betyder men det var då det. Nu är nu och träning är färskvara.
Det är inte det att jag tycker träning är tråkigt för när jag väl kommer iväg till gymmet eller ut och springer eller cyklar så är det hur skönt, avkopplande och roligt som helst. Det gäller bara att få på sig kläderna och öppna dörren!

Ett av alla dessa program jag sparat och tänkt köra är:
"30 day AB challenge". Har tittat på det flera
gånger och tänkt att imorgon kör jag .... men imorgon har hela
tiden flyttats framåt. - tills ikväll för nu var det lite av NU ELLER ALDRIG!

På med kläder och ut på gräsmattan i solnedgången och sen körde jag tills det svartnade för ögonen och det brände i magmusklerna.

15 situps, 5 crunches, 5 raka benlyft och 10 sek plankan.
VILA
20 situps, 8 crunches, 8 raka benlyft, 12 sek plankan
VILA
25 situps, 10 crunches, 10 raka benlyft, 15 sek plankan

Har lagt in en app i telefonen som heter TG-TrainingGoal och matat in att jag ska göra 153 träningspass fram till 16/5 2015 då jag ska springa Göteborgsvarvet igen och bättre förberedd fysiskt än jag var i år när jag vann en startplats 3 veckor innan loppet.

Hoppas att jag med hjälp av den ska hålla motivationen igång då jag enkelt ser vad jag gjort och hur jag ligger till i förhållande till målet.

DET ÄR INTE HUR DU HAR DET UTAN HUR DU TAR DET SOM ÄR VIKTIGT!

Utgå ifrån det du kan och gör det bästa av det. Det är grundinställningen men sen finns det naturligtvis dagar när man inte orkar vara så där superpositiv och humöret inte är på topp och det känns som det mesta går åt skogen. Det är då det gäller att ha det där positiva förrådet att plocka fram så att man ser att allt inte är nattsvart.
Ikväll är en sån kväll när jag är så trött att tårarna bara rinner och jag knappt klarar av att förflytta mig här hemma i mitt eget hus där jag normalt kan gå omkring utan att ens behöva koncentrera mig.

Så ikväll har jag suttit och läst på min egen blogg "Viljan är större än synfältet" och boostat mig själv med allt jag faktiskt klarar av trots att jag inte ser så bra.
Tjejvättern, Göteborgsvarvet, Tjejvasan och Lidingö Tjejlopp är de större tävlingar jag testat på sen i höstas när jag drog igång ett projekt som jag brinner lite extra för.
Måttot är "Låt inte lite sämre syn begränsa dig utan utmana de begränsningar synskadan medför.
Jag vill visa att även om man har lite sämre syn så går det att köra dessa större tävlingar. Det kräver lite mer planering bara. Om jag så bara lyckas ingjuta mod i en enda människa så att denne vågar prova något den vill göra men tvekat inför har jag nått mitt mål.
En intressant sak som upprepas varje gång jag är ute på dessa tävlingar och på de inlägg jag gör på bloggen efteråt är att jag får kommentarer typ:
"Ooops, nu finns det inga ursäkter för mig längre. Klarar du av det som inte ser så borde jag göra det.

Jag har inte kommit mig för att fråga hur de tänker. Ta nu senast på Göteborgsvarvet. Väldigt många som sprang förbi hejade och jag fick många "bra jobbat" av just den anledningen att jag är synskadad. Men alla de andra runt omkring mig som var minst lika trötta eller kanske ännu mer slut än jag fick inga sådana peppningar från omgivningen.
Tror de att styrkan och konditionen sitter i ögonen? Jag kan köpa att synen underlättar men inte att det skulle göra det lättare att orka ett halvmaraton bara för att man ser bra.
Jag tror snarare att det är så att min närvaro väcker någon slags samvete som de försöker stilla.

En och annan undrar hur jag vågar att ge mig ut för de själva tycker att det är rörigt nog på de större tävlingarna trots att de ser.
Där hävdar jag att jag har en otrolig fördel att jag har haft bra syn och vet hur allting ser ut. Min syn började bli sämre för c:a 5 år sedan och blir stadigt sämre men det går inte fortare än att jag hinner vänja mig med förändringarna allteftersom.
Jag gör det här mycket för min egen skull men är inte främmande för att ge mig ut och föreläsa om livet som synskadad idrottare om det är någon som har intresse för det.
Träningen är en av de kanaler jag har för mig själv att sortera alla intryck och känslor. Nu är det ju så att ledsagare växer inte på träd men jag har hittat ett antal ledsagare så att jag har till tävlingarna. Dessa bor dock så spridda i landet att det inte finns möjlighet att träna tillsammans.
Att jag är beroende av hjälp är den biten som är jobbigast och som jag har svårast att acceptera. Därför blir träningen emellanåt lidande för ingen har tid att hänga på ut. Jag tränar en del själv och det går men det blir inte samma kvalitet som när jag har hjälp
Men bättre det än att inte träna alls.

Tjejvättern - en dag fylld med upplevelser, funderingar och rädsla,

Kom in till Motala i god tid före start och började plocka ner cyklarna från taket. Himlen öppnade sig och regnet VRÄKTE ner och som pricken över i kom mullret som avslutades med en riktig smäll.

Vi räddade oss in i en portal och stod där tills vi var tvungna att dra oss ner mot start. 

Strax före start avtog regnet och efter mycket dividerande med mina egna tankar åkte både vindjackan och västen av. Velade in i det längsta om jag skulle ha mina tunna löparvantar under cykelhanskarna som jag bara har korta. Minuterna innan start åkte de på för sista gången då regnet kylde ner fingrarna snabbt utan. 

Var lite orolig för hur halt det skulle bli då jag aldrig kört i blött väglag med slicks utan mönster. Men strax efter starten upphörde regnet och vägbanan torkade snabbt när himlen sprack upp. 

Jag hade satt upp tre tidsmålet för idag. Det har jag lärt mig av andra bloggare jag följer. Ett mål som man vet att man når, (brons) ett som är nåbart som man blir nöjd med, (silver) och slutligen ett mål som är möjligt om man kämpar (guld) 

Mina tidsmål enl. detta idag var 4:30 (brons), 4:15 (silver) och 4:00 (guld). 

Starten var ett orosmoment då jag befarade att det skulle vara trångt och rörigt. Det var det och min hjärna var på helspänn. La mig medvetet långt till vänster då jag inte ser något åt vänster och hoppades på så sätt att jag skulle ha mer koll. Vi rullade iväg sakta bakom motorcyklarna som skulle lotsa oss ut genom Motala. Det kändes bra och jag hamnade i sällskap med en dam som höll samma hastighet och vi pratade om ditt och datt ett par km innan jag tappade bort henne. Lite synd då hon kört ett par lopp tidigare och hade sluttider mellan 3:50 och 4:20. Hade hoppats hitta ngn att göra sällskap med under loppet för att om möjligt kunna koppla av lite. Det var relativt glest med cyklister och jag körde om betydligt fler än som passerade mig. Hade GPS-klockan på styret inställd på medelhastighet och den låg stadigt runt 24.6-25.1 km/h. Kändes som ett behagligt tempo som jag skulle kunna mala på i. Efter knappt två mil kände jag att någon låg bakom mig och när hon verkade bli kvar där började jag prata med henne. Hon hade tappat kedjan strax efter start och tappat sina kompisar och hon kände att mitt tempo var skönt och hon fick lite vila efter att ha jagat för att försöka komma ikapp. Vi kom ifatt hennes sällskap och de krokade på. Vi var nu 5 st och det var skönt att få sällskap. Jag låg först och drog men berättade om mitt synhandikapp med obefintlig avståndsbedömning så att de var medveten om det så de kunde hjälpa mig om jag kom för nära någon. Det gjorde att jag kunde slappna av lite och bara trampa. Jag hade två flaskor på cykeln, en med vatten och en med sportdryck och energibars i fickorna för att INTE behöva gå in i depåerna. Kändes säkrast att skippa dem för att minimera riskerna. Röriga miljöer är jobbiga och inget jag utsätter mig för ensam. 
Mitt sällskap bestämde sig efter lite funderande att skippa första depån för att fortsätta hänga med mig som höll tempot de drömt om. Direkt efter depån kom så den omtalade Ombergsbacken. Efter allt jag hört om den så var jag beredd på det värsta. Gick in med bra fart i backen, tryck i trampet och växlade ner allteftersom. Visst, backen var lång men absolut inte omöjlig. Lite stökigt o trångt men jag kom hela vägen upp utan att pulsen rusade och bara det kändes såååå bra. Förutom då att jag tappade bort sällskapet i backen. Men, inget att fundera för mycket över. Hittar säkert fler efter vägen. Uppe på toppen var jag varm så jag tog ett snabbstopp och drog av mig den långärmade tröjan och löparvantarna. Fram med en energibar som jag tuggade i mig medan jag pulade ner tröjan i en av fickorna på cykeltröjan. Detta var enda gången jag klev av cykeln. Så här i efterhand skulle jag ha behållit tröjan på och tagit av den efter nerförskörningarna ner från Omberg. Det drog lite kallt men ingen katastrof. Det gick riktigt fort emellanåt och jag rullade förbi många som jag hörde låg på bromsen. Var flera som rullade förbi mig också och jag följde deras rytm och trampade löst även nerför. Har lärt mig att det är bra för då trampar man bort mjölksyran ur musklerna. Min kompis, som också körde igår, sa vid frukost idag att hon låg och småbromsade och att eftersom jag inte har överblicken framåt så kör jag på det jag ser, dvs typ 20 m framåt vilket gör att jag inte fegar ur. Kan ligga något i det men samtidigt får jag betydligt mindre marginaler vid ev. dåliga beslut. Gick dock bra denna gång. Var bara i en skarp vänsterkurva som jag kände att jag gick in med för mycket fart men lyckades hålla mig kvar - om än med stigande stressnivå och bultande hjärta.

Blev lite lugnare när det planade ut men jag fortsatte att köra förbi en hel del men passerades även av en del med betydligt högre fart. De körde om på vänster sida vilket ibland fick mig att "hoppa till" då de helt plötsligt kom från ingenstans. Just den biten gör att jag blir väldigt trött mentalt då det kräver så mycket koncentration. Försökte dock intala mig själv att de som kör om har koll och jag lyckades ganska bra att "stänga av" och ha fokus framåt istället. Vid knappt 6 mil kom 3 tjejer ifatt och när de passerade tryckte jag på och kände att jag kunde följa med. Testade en liten bit ((typ 100 m) och frågade sedan om det var ok att hänga på för deras fart passade mig. Visade sig då att de precis kommit ihop och ingen kände någon annan. Vi höll ihop i knappt 2 mil innan vi splittrades. De två milen gick fort men var ändå en skön vila då jag återigen kunde koppla av och bara trampa. Loppets sista två mil var tunga med motvind och sega långsluttande stigningar som kändes oändliga. Fortsatte dock att köra om cyklister hela vägen in till mål. När jag passerade skylten MOTALA fylldes jag av ett lyckorus att jag faktiskt klarat detta ensam. Inget jag vill göra om dock då det tagit mycket energi att ligga på helspänn. Vägkorsningar med vänstersvängar där man ska korsa vägbanor och vet att här finns det en refug i mitten - MEN VAR för jag ser den inte! De ställena var inte roliga. Inte heller den sista biten in mot målet i Motala där vi låg med bussar och lastbilar bredvid som man inte visste vart de skulle. Men det löste sig och känslan när jag svängde in på strandpromenaden och såg avspärrningarna och hörde målet. Den känslan går inte att beskriva. Den måste upplevas. Fullt med folk som applåderar och hejar. 

Efter ett lopp fyllt av upplevelser - och en del rädsla körde jag in i mål på smått otroliga 3:56. Nästan så att jag inte tror att det är sant. Nästa år kör jag Halvvättern - MED HJÄLP.  Men nu är det fokus på simning för 8 juli är det Vansbro Tjejsim som sista gren på TJEJKLASSIKERN. 

Nu börjar jakten på en bra våtdräkt ........

Är du som läser detta sugen att hänga med på någon tävling - eller för den delen - träna med mig så är det bara att höra av sig. 

Allt är förberett

Nummerlapp och dekalen sitter på cykeln, chipet på hjälmen, nummerlapp fastnålad på tröjan, fickorna fyllda med energi, skoskydden sitter på skorna för det verkar inte bättre än att det kommer bli lite regn och handskar, både tunna långa och korta packade i ryggsäcken. Flaskorna framställda liksom burken m energipulver. 

När jag började förbereda blev jag så där låg som jag brukar bli kvällen innan ett lopp.

Nu borstas det tänder,  lamporna släcks och tystnaden lägger sig sakta i huset. Sängen känns helt ok så det kommer inte att bli svårt att somna nu.