Bortsett från passet i fredags så har jag ju inte sprungit på en månad. Helena har frågat många gånger om att träna tillsammans men det har inte blivit av förrän nu.
Helena är otroligt ödmjuk och jag får bestämma tempot och tar det medvetet lugnt i början. Känns rätt ok om än lite segt till en början. Försöker hålla igen på farten då jag känner på mig att passet kommer att bli längre än vad jag brukar springa. - och det blev det. Runt 40 min var vi ute och på den tiden hann vi springa 7 km.
Alltså har jag sprungit både längre tid än jag tidigare orkat men framförallt har jag hållit ett tempo jag inte trodde att jag hade i kroppen.
7 km är ju galet bra. I fredags sprang jag 3,5 km på 25 min. En viss skillnad på fart det.
Inte undra på att jag tog slut på sista kilometern. Men så kul att se att det finns hopp om den här gamla stela kroppen.
Förhoppningsvis är den inte så stel så länge till. Var till Ronny igår och som vanligt så känns det idag att jag varit där. Dock kändes det betydligt mindre igår när jag låg där och förvånansvärt smärtfri idag. Det knastrade bra runt skulderbladen och någonting hände där för nu har jag en helt annan andning än jag haft på mycket länge. Behöver inte anstränga mig för att andas när jag springer och det finns ingenting som tar emot heller.
Nu gäller det bara att försöka förvalta detta på bästa sätt och inte hamna i samma "dumläge" som innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar