Att cykla - eller inte?

Ja, det är frågan. Så här snyggt paketerad blev handleden efter att jag fastnat med styret i ett skyddsnät vid en grop. Jag har cyklat förbi det nätet varje dag i ett par veckors tid men den här gången missade jag i avståndsbedömningen. Det är en av de saker som blivit sämre med tiden. Jag trodde först inte att det var så illa men när jag vid lunch-tid inte kunde hålla i tallriken med mat och det var en stor knöl på underarmen så anade jag visst oråd. 

En spricka i armen, tack och lov längsgående och inte helt igenom så jag klarade mig undan med en lite mjukare skena i plast. Kan dock meddela att det är varmt och kliar en del.

Att inse begränsningar och acceptera

Det har varit tyst här på bloggen under hösten. Efter Lidingöloppet har jag kämpat för att hitta energi. Efter jobbet har jag alltsom oftast säckat ihop i soffan och det har knappt funnits ork till att klara vardagen hemma än mindre energi att försöka komma igång med träningen igen.

Lidingöloppet var på ett sätt positivt för jag klarade det men samtidigt så jobbigt för självkänslan. Där och då kom insikten om att tiden när jag kunde dra iväg och tävla på kort varsel är ett minne blott. Nu är det långsiktig planering som gäller och jag är beroende av att någon offrar sig för min skull.

En inte helt lätt insikt att acceptera för en som är van att klara sig själv.

Den här dök upp på FB och den sammanfattar mina känslor ganska bra. Jag får ofta höra att jag alltid lyckas hitta ett positivt sätt att se på saker och ting hur mörkt det än verkar. Men det är sån jag är. Mitt motto är "Det gäller att se möjligheterna och inte hindren"

På ett sätt tror jag det gjort att jag klarat mig så länge men samtidigt kan det också vara det som gjorde att jag kraschade så hårt nu.

När höstmörkret sänkte sig insåg jag att än mer av synen försvunnit. Eftersom det går så sakta så blir det att jag jämför årstidsvis med hur det var förra året. Att det försvinner sakta gör ju att man inte märker det direkt. 

Jag har kämpat för att klara vardagen ganska länge och tänkte till en början att den dagliga huvudvärken kommer såklart från att jag är så trött. Men så en dag trillade poletten ner och jag tog vägen förbi optikern och fixade ett syntest. Så nu väntar jag på glasprover som jag ska testa.

När jag kom fr optikern o berättade för maken att nu ser jag bara 50% på det ena ögat så frågade han hur mycket jag ser på det bästa ögat då?

Det är det som är bästa ögat för på det sämsta har jag nu bara synrester, dvs ljus/mörker kvar. Då ska det sägas också att det är 50% med glasögon! Utan är det obefintligt.

Jag hoppas dock att de nya glasen jag ska testa, polariserade filterglas, gör det lite lättare.

Lidingö Tjejlopp

29 sept. 2013 - en dag jag sent ska glömma. Tack Ida för att du hjälpte mig. Utan dig hade det garanterat blivit fler trädkrockar än den som blev på uppvärmningen.

En del skulle säkert kalla det ren idioti att jag sprang den dagen. Jag har full förståelse för dem då jag i princip inte tränat sedan mitten på juli. Innan det hade jag en vinter med bra uppbyggnadsträning och jag hade fått till ett par bra löppass på runt timmen i början på sommaren. Visserligen i ganska flack terräng och på breda stigar/vägar som jag känner till väldigt väl.

Själv ser jag det som en blandning av målmedvetenhet och envishet. Det gäller att anpassa målet efter förmågan. Mitt ursprungliga drömmål var att klara loppet på under timmen men med rådande omständigheter reviderade jag det till mer realistiska 1.15. Innerst inne var jag väldigt besviken att misslyckats med uppladdningen men bättre att vara realist och klara det än att köra på och misslyckas.

Några veckor innan sprang jag ett kuperat pass på 7,5 km med hjälp av en kompis och under det passet insåg jag vad jag missat i träningen. - Backträning - . Där och då insåg jag att Lidingöloppet skulle bli tufft! 

Men eftersom jag är envisheten själv och det trots allt hade gått ganska bra att springa i relativt okänd terräng så gav jag mig full av självförtroende ut på ett eget backpass. Som gick - ursäkta språket - käpprätt åt helvete. Jag snubblade på stenar och rötter, trampade snett utanför stigen och åkte i backen ett par gånger. Självkänslan sjönk än mer när jag insåg att jag klarar inte att springa ensam.

Så med denna erfarenhet åkte jag till Lidingöloppet för att springa med Ida som jag inte träffat innan. Vi lärde känna varandra genom gruppen "Mot Lidingöloppet 2013" på FB och började chatta med varandra. Vilket jag är otroligt glad för idag. 

Vi träffades på Grönsta Gärde knappt två timmar innan start. Ida hade hämtat ut mitt startkuvert och hade det med sig.

Hur Ida upplevde dagen har hon beskrivit på sin egen blogg "Alla kan träna" på ett inlägg hon kallar:

Att förvalta ett förtroende - om mod i löpspåret

Hur jag upplevde dagen kommer här:

Ni som inte vet vem jag är eller har läst min blogg tidigare har kanske redan räknat ut när ni ser bilden ovan att jag är synskadad. 

Äventyret började redan på parkeringen där jag skiljdes åt från de jag åkte med. De skulle hämta sina nummerlappar och jag ville hitta Ida så fort som möjligt. Hon hade ju mitt startkuvert. Karin pekade ut riktningen till gång/cykelbanan och sa följ den så kommer du till startgärdet.

Så jag började gå. Fick tag på Ida och sa att jag var på väg från parkeringen på fotbollsplan. Det gick bra tills jag kom ner till korsningen. Där kände jag mig rätt liten. Hemma hittar jag utan större problem för att jag vet hur det ser ut. Jag ser en sisådär 15 m framför mig men synfältet är begränsat då delar av synfältet är borta och relativt suddigt så det är inte så lätt att orientera sig och få någon riktig överblick där man inte vet hur det ser ut. De flesta gick åt höger och därifrån kom även musiken så jag följde strömmen däråt. Glad att jag tagit med mig käppen så att folk runtomkring flyttade sig åt sidan. Ida hade sagt var hon stod och att det var lätt att hitta. 

Framme vid portalen vid Grönsta insåg jag att går jag in här är jag helt lost och kommer inte att kunna förklara var jag är. Det enda jag såg var ett virrvarr av folk.

Jag ringde Ida som hämtade mig där. Vi gick till väskinlämningen och jag måste beundra Idas tålamod för jag är inte så snabb i de lägena. Jag kan ju inte bara riva upp allt utan får ta en sak i taget för att inte tappa bort ngt. Jag var rätt frustrerad för jag vill ha koll men insåg att från och med nu är jag beroende av andra för att ha det. En nyttig men ack så jobbig erfarenhet. Därav den långa tystnaden på bloggen men mer om det kommer i ett annat inlägg. 

Det var för tidigt att börja värma upp så vi satte oss i ett av mattälten och berättade lite om oss själva och jag försökte beskriva hur jag ser och vad jag inte ser och vad jag vill ha hjälp med. 

Början av uppvärmningen ute på gärdet gick bra och vi ökade farten lite när vi kom ut i skogen, småpratade lite och jag kände att självkänslan ökade. Inte ens trädkrocken fick mig att tvivla. 

Den gemensamma uppvärmningen i startfållan gav jag upp rätt omgående. Försök hänga med i rörelser till musik när du inte ser och är smidig som ett frysskåp. 

Jag var uppflyttad till startled 1 B för att det skulle vara mindre trångt för mig i spåret. Hade kallt räknat med att de andra skulle försvinna i fjärran omgående och att jag sedan skulle vara ensam fram till Aborrbacken innan nästa startled kom bakifrån. 

Min plan stämde inte alls med vad som blev. Hamnade mitt i smeten i första backen och där gjorde Ida ett jättejobb med att få mig lugn och tänka positiva tankar. När det planade ut så höll jag till en början jämnt tempo med de runtomkring vilket stressade mig. Jag var rädd att jag gick ut för hårt men återigen fick Ida mig att tänka positivt. Det tog väl nästan 3 km innan jag kände att jag var inne i andra andningen i mitt eget tempo. Det flöt oförskämt bra och bättre ledsagare går inte att hitta. Vid ett tillfälle i en tvär kurva var jag onödigt nära ett träd men det gick bra. En enda gång tvekade jag i löpningen och det var när Ida sa "håll till vänster och sväng höger". Sista två km gick på ren vilja för då var jag både fysiskt och mentalt helt slut. Koncentrationen att hålla sig på spåret tog mer energi än jag räknat med så när vi kom in på upploppet sprutade glädjen ut genom alla porer. 

Tack Ida för allt du lärde mig!

Nu hinner jag äntligen få ner alla tankar - trodde jag

Skrivandet är viktigt för mig men får inte bli en belastning heller för då gör det ingen nytta.
Jag följer några bloggar och igenkänningsfaktorn är hög och sätter igång tankar och funderingar inom mig. Det här inlägget började jag fundera på redan i somras men det har bara blivit liggande. Tiden för att skriva fanns men energin rann likt kvicksand ur kroppen på mig.

Istället för att utnyttja tiden till att bygga upp mig och må bra blev jag alltmer stressad när dag efter dag bara försvann.

Jag mådde dåligt för att jag inte tränade, ännu sämre för att jag blev besviken och den inre stressen byggdes på ju närmare Lidingöloppet kom. Som jag sett fram emot så otroligt att få springa och i slutet på juni bara flög jag fram när jag sprang. Det gick såååå lätt! 

Gymträningen som jag mått så bra av och som gett mig så mycket positivt tillbaka prioriterade jag bort utan att tänka på det. Dagarna - och veckorna försvann bara.