Den frågan vet jag inte hur många gånger jag fått sen jag körde igång med mitt projekt - som nu börjat växa så smått.
Det jag gör verkar beröra många. Ändå gör jag egentligen ingenting annat än många andra gör. För det är ju många fler än jag som har gjort eller gör Tjejklassikern. Jag har cyklingen och simningen kvar på Halvklassikern och jag har ju inte precis stått ensam på startlinjen på Lidingöloppet och Halvvasan med målet att göra Halvklassikern.
Så vad driver mig?
1. Jag mår bra av att träna och ta hand om mig själv. Jag gör det på min nivå och på mitt sätt. Strikta träningsprogram och dieter är inte min grej. Ibland kan det gå veckor utan att jag gör något och jag har inte dåligt samvete för det. Livet går vidare ändå!
Mitt måtto är: Gör det du mår bra av och njut av livet.
2. Om det jag gör kan få en enda människa att våga ta steget att prova att göra något de funderat på men inte vågat så är det värt allt jag gör.
3. Det är mitt sätt att hantera det faktum att jag sakta förlorar mer och mer av min syn. Visst, jag har dagar då jag deppar ihop för att jag inte klarar mig själv så som jag vill men då försöker jag påminna mig själv om hur mycket jag fortfarande faktiskt klarar av.
4. Jag vill visa att det går att göra det man vill. För det går men det kräver lite mer planering nu än tidigare när jag såg så mycket att jag klarade mig själv.
Har man som jag 35% av det totala synfältet kvar, 50% synskärpa, obefintlig avståndsbedömning och en syn som räcker så att jag ser 15 m framför mig så är det lite jobbigt att orientera sig på större evenemang som Lidingöloppet, Göteborgsvarvet, Vasaloppet osv.
Det är då jag är glad att dessa underbara människor finns som ställer upp och hjälper mig. Det de gör går inte att värdera men det betyder så mycket för mig och alla andra synskadade som tack vare det får möjlighet att göra det vi vill.
Tack Sportkullan, Anne och Inge för att ni gjort det möjligt
för mig att klara både Tjejvasan och Halvvasan.
Tack Ida och Evelina för att ni hjälpt mig i myllret på Lidingöloppet.
Tack Johan, Göteborg Running Club för att du på kort varsel ställde upp sprang Göteborgsvarvet med mig efter att jag hade vunnit en startplats bara tre veckor innan loppet.
Lena, till vänster på bilden, och jag gjorde sällskap på Stockholm Tunnel Run. Där kände jag mig som en i mängden då merparten, liksom vi förutom den obligatoriska reflexvästen hade svarta tights.
På Tunnelrun valde jag att inte ha linnet som visar att jag är synskadad.
Linnet har fördelen att folk runtomkring inser att jag inte ser lika bra som de och ger mig mer utrymme vilket gör det lättare för mig. Det ger mig också fördelen att ta med mig en ledsagare som inte behöver betala för en egen startplats. Detta är fördelar som jag är glad att de finns. Nackdelen med linnena är att de syns lång väg och det är svårt att få vara så där normalt anonym som alla andra. Men, jag börjar så smått vänja mig med det. De gör ju också att andra synskadade får chansen att se vad man faktiskt kan göra. För klarar jag det som är en rund tant med taskig syn som är väldigt nära att fylla 50 år så kan nog många andra klara det också!
Jag planerar att fortsätta med klassikerloppen tills jag tagit mig igenom Klassikern. Den planerar jag att göra under 2016. Sedan får jag se vad jag är sugen på efter det.
Har ni något roligt förslag så tipsa gärna!
Det som ligger närmast i tiden nu är att springa Göteborgsvarvet igen och då får jag hjälp av Mia som bor i Göteborg. Hon skrev på sin blogg
Men Mia att hon inte hade något inplanerat under våren så då frågade jag om hon hade lust att hjälpa mig. För henne kommer det antagligen att bli som en söndagspromenad i parken för jag har långt ifrån hennes tempo. Men hon springer Göta älvbron som transport till jobbet så hon kanske har något bra tips hur man tar sig över den utan att spy av trötthet.
Ja, det var lite om vad som driver mig att träna. Nu ser jag fram emot att få läsa om vad som driver dig att träna.
