Ikväll hade jag en euforisk gokänsla i kroppen från första steget. Känslan att i den här farten kan jag springa hur långt som helst. Hade ingen planerad runda utan sprang dit näsan pekade och njöt. Blandade parkvägar med mindre stigar, lite uppför och nerför. Det gick så lätt och andningen fungerade - till skillnad från passet vid Sotenkanalen i måndags där jag fick gå så fort det lutade det minsta uppför och det var allmänt segt. Foten kändes stel och det stramade både här och där.
Då sprang jag på morgonen och nu på kvällen. Helt klart behöver min kropp vara igång i vardagen ett par timmar innan jag ger mig ut.
Tyvärr varade inte kvällens pass så länge som jag tänkt för helt plötsligt gled jag på mage på stigen och med en armbåge som ser ut så här så kändes det bäst att avbryta.
Men jag tar med mig känslan från löpningen till nästa pass. Nu kan det bara bli bättre!
