Allt eller inget - eller är det fel på mig?

Jag vill - men har tappat bort tiden.

Det är bara att inse att livet går i perioder och jag har varit inne i en period där träningen har fått stå tillbaka för andra saker. Allt jag gjort istället för att träna har kanske inte varit så viktigt att det borde ha tagit av den tid jag avsatt för träning men nu har det blivit så och jag tänker inte grubbla mer över det nu. Det viktigaste just nu är att jag iallafall har börjat se över min tid och var jag ska lägga in träningspassen igen.
Jag fungerar nämligen så att enklaste sättet att komma iväg är att det finns noterat i almanackan att jag ska träna.
Ett inplanerat pass flyttar jag inte så gärna på men om det inte står inskrivet så tänker jag ofta att det hinner jag imorgon eller lite senare. En annan gång eller lite senare har gällt sedan jag började jobba efter semestern i höstas.

Men nu känner jag att det är dags att börja röra på sig på något sätt. Jag anmälde mig ju till Göteborgsvarvet för att få springa det en gång när jag tränat för det och inte som förra året då jag tog mig igenom det utan att förbereda mig då jag vann startplatsen tre veckor innan. Jag ångrar absolut inte att jag sprang då - och är lite smått imponerad av att jag tog mig igenom ett halvmaraton utan förberedelse. Jag som aldrig ens funderat över att springa ett halvmaraton för att det är för långt.

Så, nu är det väl dags att planera upp träningen med målet att springa Göteborgsvarvet i maj. Ja, och sen ska jag ju köra Halvvasan också men den oroar mig inte alls då det bara är 45 km.
Där har ni en del av problematiken som gör att jag har så svårt att motivera mig till träning. För att träna behöver jag ett mål att träna för och för mig så är inte 45 km skidåkning några större problem. Jag vet att jag kommer att klara det utan att ens ha satt på mig skidorna i år. Sen är det ju så att om jag tränar så skulle det antagligen gå mycket bättre och definitivt slita mindre på kroppen.

Att öppna dörren och ta sig ut......

Ja, så enkelt men ändå så svårt! Jag bor så att jqg kan springa ut direkt hemifrån och välja på asfalt, grusväg, skog, asfalt, kuperat eller flackt. Det går nästan att kombinera i all oändlighet.
Gäller bara att få på sig kläderna och öppna dörren. Vilket har varit väldigt svårt de senaste månaderna. Hela hösten har det varit långt mellan passen.
Det finns orsaker men ingen som man egentligen kan skylla latheten på.
Synen har blivit sämre, jag har bytt jobb, dödsfall och sorg i familjen. Jag har tänkt många gånger att jag borde men sen har jag inte kommit längre. Fast jag VET så väl att jag mår så mycket bättre OM jag prioriterar att träna.
Den här hösten har jag valt soffhörnet framför TV.n många gånger. Igår kom suget tillbaka och jag ringde min kompis som jag brukar springa långpass med. Hon var på så idag på fm drog vi iväg.
Ingen plan på vart eller hur länge utan vi bara sprang dit näsan pekade. Det var lite småhalt här och där men vi sprang lugnt och helt plötsligt hade vi varit ute nästan en timme. Det gick som sagt inte fort men det var otroligt skönt. Nu sitter jag här och är så där skönt slut i ryggen.

Var ju tvungen att prova aktivitetsbandet jag fick i julklapp av min syster. Det blev 8640 steg tydligen och knappa 5 sköna km. Inget långpass som går till historien men jag sprang hela passet utan känsla av att behöva ge upp trots att jag inte sprungit på evigheter.

Pinsamt nog så tror jag att de enda gånger jag sprungit senaste halvåret är Lidingöloppet K15km och Tunnelloppet 10 km.

Men nu är jag sugen och har dessutom hittat en kompis att springa Göteborgsvarvet med så nu känns det roligt att ta sig ut igen.