Bästa inledningen på semestern - 10 mil cykling

Så, nu kan vi äntligen bocka av cykeldelen på Kommunklassikern. På den officiella dagen fick jag startförbud pga heshet och hosta. Lite tråkigt men idag cyklade vi i sol istället för regn och blåst som det var då. Har cyklat 10 mil på vägarna runt Sandviken nu i em-kväll. Det tog sin lilla tid, dryga 5 timmar, men vi tog det lugnt, pratade och skrattade. Iallafall de första 7 milen för där försvann Agnetas energi. Men hon är en kämpe och hade inga som helst planer på att ge upp. Det gick inte fort men vi avverkade km efter km. Jag gjorde vad jag kunde för att ta vinden så hon kunde ligga bakom i suget.

Sista milen räknade jag ner varje km och letade alternativa vägar utan uppförsbackar. 

Det är så kul att köra Kommunklassikern med Agneta och vi gör det för att det är roligt och jagar inga tider.

Nu är halva klassikern gjord. I höst är det 15 km jogging/pw som gäller och sen 30 km skidor till vintern. 

2000 m simning, motvind, kallsupar och lite panik

Ja, jisses! Varför gör jag så här mot mig själv?
Otroligt glad att jag hade sällskap av Agneta ikväll för annars hade det tagit en evighet att bli klar - om jag inte gett upp!
Har helt glömt bort hur det är att simma ute! Det blåste en del så vattnet slog emot en och första vändorna var det svårt att slappna av. Det var gräns på hyperventilering emellanåt när vattnet slog emot ansiktet!
Fick tänka på varje samtal - automatiseringen var som bortblåst. Kände mig som en strandad tjock gammal valross. Kämpade envist på trots att det kändes ganska hopplöst då jag inte fick minsta decimeter gratis.
Men nu är det,gjort!

Kommunklassikern-2000 m simning

Att simma borde ju inte vara något problem för en gammal tävlingssimmare. Men, det var då och nu är nu. Det är 30 år sedan jag slutade tävla och efter det har det runnit många liter vatten under broarna.
Så länge jag jobbade som simlärare, livräddare och badmästare höll jag igång simningen men sen.......

Senast jag simmade var 29 mars 2012 när jag simmade 90 min på Kommunklassikern. Då var jag i betydligt sämre skick konditionsmässigt än jag är nu och därför har jag inte oroat mig alls för detta. Klarade jag 90 min då kommer jag lätt att klara 2000 m den här gången för det bör inte ta mer än 60 min att simma om jag tar det lugnt.

Det är det som är ett av mina problem. Att jag vet vad jag klarar utan att behöva träna. Att det sen skulle vara så mycket lättare OM jag faktiskt tränade är ju en HEEELT annan sak.

Vädrets makt är stor

Hmm, nu slog den väderkänsliga latmasken till. Trött o seg efter jobbet men sugen på träning. Ett pass korta intervaller löpning hade jag tänkt köra efter kvällsmaten men när jag stack ut näsan så höll blåsten mig kvar inne. 

Men jag fick till ett kortare core-pass iallafall.

30 sit-ups, 

12 crunches, 

12 raka benlyft, 

1 min plankan, 

VILA, 

35 sit-ups, 

15 crunches, 

15 raka benlyft, 

1 min plankan.

Är just nu inne i en period med blandad träning. Jag har både simning och cykling i Kommunklassikern den närmaste veckan och sen Vansbro Tjejsim  framför mig. Efter det blir det mer fokus på löpning inför Lidingöloppet så det känns bra att få in lite bålträning.

Begränsa inte dina utmaningar utan utmana dina begränsningar

Idag har jag äntligen övervunnit paniken jag haft för att simma i öppet vatten. 
Jag har inga problem med simning egentligen - har tävlat i simning - men när jag tar av mig glasögonen så ser jag ingenting annat än suddigt ljus och mörker. Att då försöka orientera sig i en sjö där jag inte kan avgöra var gränsen mellan strand och vatten går har gjort att jag tvivlat på mig själv. Idag hade jag en kompis med mig och efter att ha gått omkring i vattnet säkert en kvart vågade jag prova att simma bröstsim och det gick bra även om paniken var nära. Frisim var jobbigare och det tog några försök att våga slappna av och bara simma omkring i mörkret - men det gick! Att hålla kursen och simma rakt var svårt men på Vansbro Tjejsim hoppas jag att jag ska kunna hålla kursen genom att känna strömmarna och att jag har folk omkring mig hela tiden.

Dagens simpass var för mig påminnelsen att man klarar mer än man tror.

Att springa för tid eller upplevelse

Jag följer en del andra träningsbloggar och detta ämne är från en av dessa. Det gick rakt in i hjärtat på mig och gav mig en dimension till på vad jag håller på med.
Jag är fortfarande lite hög av lycka efter gårdagkvällens sena intervallpass som gick betydligt bättre än jag hade både tänkt mig eller ens vågat drömma om.
Springer jag för träningens skull och för att njuta eller tränar jag inför ett lopp? För mig är det lite av både och. Jag har alltid tyckt om att springa. Löpningen har ända sen tidiga tonåren varit en del av mitt liv och jag har tävlat mycket i terränglöpning när jag var yngre. På den tiden tränade jag för att bli bäst och satsade för att om inte vinna så iallafall slå pers i varje tävling.
Numer springer jag för att få avkoppling och för att njuta av naturens alla ljud men naturligtvis också för att bli starkare och orka mer. Senaste året har jag börjat springa och cykla olika lopp och även köra en del skidlopp. Det finns dock skillnad mot när jag tävlade på mer eller mindre elitnivå. Nu gör jag det mer för att jag tycker det är så himla roligt och jagar inte tider på samma sätt som då. En stor skillnad finns och det är att då klarade jag mig själv för att jag såg bättre medan jag nu är beroende av ledsagare på tävlingarna. Bara det ger hela upplevelsen en annan dimension. Jag blir lika överväldigad varje gång att det finns någon som är beredd att offra sig för min skull. Men visst har tiden en viss betydelse och jag sätter alltid upp tidsmål som jag jobbar mot. Sen gäller det att hitta en ledsagare som klarar det tempo jag önskar hålla. Hittills har jag haft tur och hittat ledsagare till de lopp jag velat köra och ingen av dem verkar ha blivit skrämda heller utan kan tänka sig att hjälpa mig igen.
Nu är det bara Vansbro Tjejsim kvar innan Tjejklassikern är i hamn och sedan börjar jag om och siktar på Halvklassikern. Hela den är säkrad med ledsagare vilket känns otroligt lyxigt.
Sedan är jag lite sugen på Tunnelloppet i nov och till det tror jag också att det är löst med ledsagare.

Ibland blir det bättre än man tänkt sig

Ibland blir det inte som man tänkt sig med träningen men vad gör det när det blir bättre.
Jag hade tänkt köra repris på gårdagskvällens core-pass ute på gräsmattan. Gräsmattan var dock mer eller mindre blöt efter ett par korta men intensiva regnskurar. Sen kom jag hem sent från jobbet och var så där lagom seg och omotiverad. Därför drog jag på träningen och tänkte att den kan jag göra efter kvällsmaten. Men när disken var undanplockad och jag sträckte på mig kände jag träningsvärken komma krypande och latmasken vaknade och jag började fundera på om jag kanske ska vila idag och köra imorgon istället.
Då kommer min älskade make och säger att han ska ut och logga en cache och tycker att jag kan hänga med och springa fram och tillbaka efter grusvägen under tiden. Det är en grusväg jag gått många gånger med honom så det kändes ok att testa a tt springa den ensam.
Kände mig seg i bilen på väg dit men när jag klev ut på grusvägen och startade så kom energin som ett brev på posten.
Så denna kväll avslutades med ett intervallpass på 4x5 min kl. 22.30-23.15 med km-tider jag inte ens visste jag hade i kroppen då det varit väldigt magert med löpträning det senaste halvåret. Alltså är jag ändå trots allt rätt hyfsat grundtränad efter all cykling inför Tjejvättern.

Nu måste jag bara se till att få till lite simträning inför Vansbro Tjejsim. Där är det dock lite svårt med motivationen eftersom jag vet att jag kan simma. Dock skulle det gå bra mycket bättre om jag tränade innan men jag har svårt att motivera mig att träna när jag vet att jag klarar det iallafall.

Att veta vad man borde göra och att göra det är inte samma sak

Jag är bra på att samla på mig träningsprogram men mindre bra på att använda dem!

Alltså, jag vet inte hur många gånger jag hittat bra styrketräningsövningar-upplägg, program för löpning, ja allt möjligt. Varenda gång har jag tänkt samma sak: Det här blir bra!

Men sen har det inte blivit så mycket tränat utifrån det upplägget. Jag är lite lat och bekväm och delvis humörstyrd. För att inte tala om vädret. Regn=ingen träning! Sån är jag.
Efter 8 års satsning mot eliten med början i övre tonåren så vet jag mycket väl vad kontinuerlig träning innebär och betyder men det var då det. Nu är nu och träning är färskvara.
Det är inte det att jag tycker träning är tråkigt för när jag väl kommer iväg till gymmet eller ut och springer eller cyklar så är det hur skönt, avkopplande och roligt som helst. Det gäller bara att få på sig kläderna och öppna dörren!

Ett av alla dessa program jag sparat och tänkt köra är:
"30 day AB challenge". Har tittat på det flera
gånger och tänkt att imorgon kör jag .... men imorgon har hela
tiden flyttats framåt. - tills ikväll för nu var det lite av NU ELLER ALDRIG!

På med kläder och ut på gräsmattan i solnedgången och sen körde jag tills det svartnade för ögonen och det brände i magmusklerna.

15 situps, 5 crunches, 5 raka benlyft och 10 sek plankan.
VILA
20 situps, 8 crunches, 8 raka benlyft, 12 sek plankan
VILA
25 situps, 10 crunches, 10 raka benlyft, 15 sek plankan

Har lagt in en app i telefonen som heter TG-TrainingGoal och matat in att jag ska göra 153 träningspass fram till 16/5 2015 då jag ska springa Göteborgsvarvet igen och bättre förberedd fysiskt än jag var i år när jag vann en startplats 3 veckor innan loppet.

Hoppas att jag med hjälp av den ska hålla motivationen igång då jag enkelt ser vad jag gjort och hur jag ligger till i förhållande till målet.

DET ÄR INTE HUR DU HAR DET UTAN HUR DU TAR DET SOM ÄR VIKTIGT!

Utgå ifrån det du kan och gör det bästa av det. Det är grundinställningen men sen finns det naturligtvis dagar när man inte orkar vara så där superpositiv och humöret inte är på topp och det känns som det mesta går åt skogen. Det är då det gäller att ha det där positiva förrådet att plocka fram så att man ser att allt inte är nattsvart.
Ikväll är en sån kväll när jag är så trött att tårarna bara rinner och jag knappt klarar av att förflytta mig här hemma i mitt eget hus där jag normalt kan gå omkring utan att ens behöva koncentrera mig.

Så ikväll har jag suttit och läst på min egen blogg "Viljan är större än synfältet" och boostat mig själv med allt jag faktiskt klarar av trots att jag inte ser så bra.
Tjejvättern, Göteborgsvarvet, Tjejvasan och Lidingö Tjejlopp är de större tävlingar jag testat på sen i höstas när jag drog igång ett projekt som jag brinner lite extra för.
Måttot är "Låt inte lite sämre syn begränsa dig utan utmana de begränsningar synskadan medför.
Jag vill visa att även om man har lite sämre syn så går det att köra dessa större tävlingar. Det kräver lite mer planering bara. Om jag så bara lyckas ingjuta mod i en enda människa så att denne vågar prova något den vill göra men tvekat inför har jag nått mitt mål.
En intressant sak som upprepas varje gång jag är ute på dessa tävlingar och på de inlägg jag gör på bloggen efteråt är att jag får kommentarer typ:
"Ooops, nu finns det inga ursäkter för mig längre. Klarar du av det som inte ser så borde jag göra det.

Jag har inte kommit mig för att fråga hur de tänker. Ta nu senast på Göteborgsvarvet. Väldigt många som sprang förbi hejade och jag fick många "bra jobbat" av just den anledningen att jag är synskadad. Men alla de andra runt omkring mig som var minst lika trötta eller kanske ännu mer slut än jag fick inga sådana peppningar från omgivningen.
Tror de att styrkan och konditionen sitter i ögonen? Jag kan köpa att synen underlättar men inte att det skulle göra det lättare att orka ett halvmaraton bara för att man ser bra.
Jag tror snarare att det är så att min närvaro väcker någon slags samvete som de försöker stilla.

En och annan undrar hur jag vågar att ge mig ut för de själva tycker att det är rörigt nog på de större tävlingarna trots att de ser.
Där hävdar jag att jag har en otrolig fördel att jag har haft bra syn och vet hur allting ser ut. Min syn började bli sämre för c:a 5 år sedan och blir stadigt sämre men det går inte fortare än att jag hinner vänja mig med förändringarna allteftersom.
Jag gör det här mycket för min egen skull men är inte främmande för att ge mig ut och föreläsa om livet som synskadad idrottare om det är någon som har intresse för det.
Träningen är en av de kanaler jag har för mig själv att sortera alla intryck och känslor. Nu är det ju så att ledsagare växer inte på träd men jag har hittat ett antal ledsagare så att jag har till tävlingarna. Dessa bor dock så spridda i landet att det inte finns möjlighet att träna tillsammans.
Att jag är beroende av hjälp är den biten som är jobbigast och som jag har svårast att acceptera. Därför blir träningen emellanåt lidande för ingen har tid att hänga på ut. Jag tränar en del själv och det går men det blir inte samma kvalitet som när jag har hjälp
Men bättre det än att inte träna alls.

Tjejvättern - en dag fylld med upplevelser, funderingar och rädsla,

Kom in till Motala i god tid före start och började plocka ner cyklarna från taket. Himlen öppnade sig och regnet VRÄKTE ner och som pricken över i kom mullret som avslutades med en riktig smäll.

Vi räddade oss in i en portal och stod där tills vi var tvungna att dra oss ner mot start. 

Strax före start avtog regnet och efter mycket dividerande med mina egna tankar åkte både vindjackan och västen av. Velade in i det längsta om jag skulle ha mina tunna löparvantar under cykelhanskarna som jag bara har korta. Minuterna innan start åkte de på för sista gången då regnet kylde ner fingrarna snabbt utan. 

Var lite orolig för hur halt det skulle bli då jag aldrig kört i blött väglag med slicks utan mönster. Men strax efter starten upphörde regnet och vägbanan torkade snabbt när himlen sprack upp. 

Jag hade satt upp tre tidsmålet för idag. Det har jag lärt mig av andra bloggare jag följer. Ett mål som man vet att man når, (brons) ett som är nåbart som man blir nöjd med, (silver) och slutligen ett mål som är möjligt om man kämpar (guld) 

Mina tidsmål enl. detta idag var 4:30 (brons), 4:15 (silver) och 4:00 (guld). 

Starten var ett orosmoment då jag befarade att det skulle vara trångt och rörigt. Det var det och min hjärna var på helspänn. La mig medvetet långt till vänster då jag inte ser något åt vänster och hoppades på så sätt att jag skulle ha mer koll. Vi rullade iväg sakta bakom motorcyklarna som skulle lotsa oss ut genom Motala. Det kändes bra och jag hamnade i sällskap med en dam som höll samma hastighet och vi pratade om ditt och datt ett par km innan jag tappade bort henne. Lite synd då hon kört ett par lopp tidigare och hade sluttider mellan 3:50 och 4:20. Hade hoppats hitta ngn att göra sällskap med under loppet för att om möjligt kunna koppla av lite. Det var relativt glest med cyklister och jag körde om betydligt fler än som passerade mig. Hade GPS-klockan på styret inställd på medelhastighet och den låg stadigt runt 24.6-25.1 km/h. Kändes som ett behagligt tempo som jag skulle kunna mala på i. Efter knappt två mil kände jag att någon låg bakom mig och när hon verkade bli kvar där började jag prata med henne. Hon hade tappat kedjan strax efter start och tappat sina kompisar och hon kände att mitt tempo var skönt och hon fick lite vila efter att ha jagat för att försöka komma ikapp. Vi kom ifatt hennes sällskap och de krokade på. Vi var nu 5 st och det var skönt att få sällskap. Jag låg först och drog men berättade om mitt synhandikapp med obefintlig avståndsbedömning så att de var medveten om det så de kunde hjälpa mig om jag kom för nära någon. Det gjorde att jag kunde slappna av lite och bara trampa. Jag hade två flaskor på cykeln, en med vatten och en med sportdryck och energibars i fickorna för att INTE behöva gå in i depåerna. Kändes säkrast att skippa dem för att minimera riskerna. Röriga miljöer är jobbiga och inget jag utsätter mig för ensam. 
Mitt sällskap bestämde sig efter lite funderande att skippa första depån för att fortsätta hänga med mig som höll tempot de drömt om. Direkt efter depån kom så den omtalade Ombergsbacken. Efter allt jag hört om den så var jag beredd på det värsta. Gick in med bra fart i backen, tryck i trampet och växlade ner allteftersom. Visst, backen var lång men absolut inte omöjlig. Lite stökigt o trångt men jag kom hela vägen upp utan att pulsen rusade och bara det kändes såååå bra. Förutom då att jag tappade bort sällskapet i backen. Men, inget att fundera för mycket över. Hittar säkert fler efter vägen. Uppe på toppen var jag varm så jag tog ett snabbstopp och drog av mig den långärmade tröjan och löparvantarna. Fram med en energibar som jag tuggade i mig medan jag pulade ner tröjan i en av fickorna på cykeltröjan. Detta var enda gången jag klev av cykeln. Så här i efterhand skulle jag ha behållit tröjan på och tagit av den efter nerförskörningarna ner från Omberg. Det drog lite kallt men ingen katastrof. Det gick riktigt fort emellanåt och jag rullade förbi många som jag hörde låg på bromsen. Var flera som rullade förbi mig också och jag följde deras rytm och trampade löst även nerför. Har lärt mig att det är bra för då trampar man bort mjölksyran ur musklerna. Min kompis, som också körde igår, sa vid frukost idag att hon låg och småbromsade och att eftersom jag inte har överblicken framåt så kör jag på det jag ser, dvs typ 20 m framåt vilket gör att jag inte fegar ur. Kan ligga något i det men samtidigt får jag betydligt mindre marginaler vid ev. dåliga beslut. Gick dock bra denna gång. Var bara i en skarp vänsterkurva som jag kände att jag gick in med för mycket fart men lyckades hålla mig kvar - om än med stigande stressnivå och bultande hjärta.

Blev lite lugnare när det planade ut men jag fortsatte att köra förbi en hel del men passerades även av en del med betydligt högre fart. De körde om på vänster sida vilket ibland fick mig att "hoppa till" då de helt plötsligt kom från ingenstans. Just den biten gör att jag blir väldigt trött mentalt då det kräver så mycket koncentration. Försökte dock intala mig själv att de som kör om har koll och jag lyckades ganska bra att "stänga av" och ha fokus framåt istället. Vid knappt 6 mil kom 3 tjejer ifatt och när de passerade tryckte jag på och kände att jag kunde följa med. Testade en liten bit ((typ 100 m) och frågade sedan om det var ok att hänga på för deras fart passade mig. Visade sig då att de precis kommit ihop och ingen kände någon annan. Vi höll ihop i knappt 2 mil innan vi splittrades. De två milen gick fort men var ändå en skön vila då jag återigen kunde koppla av och bara trampa. Loppets sista två mil var tunga med motvind och sega långsluttande stigningar som kändes oändliga. Fortsatte dock att köra om cyklister hela vägen in till mål. När jag passerade skylten MOTALA fylldes jag av ett lyckorus att jag faktiskt klarat detta ensam. Inget jag vill göra om dock då det tagit mycket energi att ligga på helspänn. Vägkorsningar med vänstersvängar där man ska korsa vägbanor och vet att här finns det en refug i mitten - MEN VAR för jag ser den inte! De ställena var inte roliga. Inte heller den sista biten in mot målet i Motala där vi låg med bussar och lastbilar bredvid som man inte visste vart de skulle. Men det löste sig och känslan när jag svängde in på strandpromenaden och såg avspärrningarna och hörde målet. Den känslan går inte att beskriva. Den måste upplevas. Fullt med folk som applåderar och hejar. 

Efter ett lopp fyllt av upplevelser - och en del rädsla körde jag in i mål på smått otroliga 3:56. Nästan så att jag inte tror att det är sant. Nästa år kör jag Halvvättern - MED HJÄLP.  Men nu är det fokus på simning för 8 juli är det Vansbro Tjejsim som sista gren på TJEJKLASSIKERN. 

Nu börjar jakten på en bra våtdräkt ........

Är du som läser detta sugen att hänga med på någon tävling - eller för den delen - träna med mig så är det bara att höra av sig. 

Allt är förberett

Nummerlapp och dekalen sitter på cykeln, chipet på hjälmen, nummerlapp fastnålad på tröjan, fickorna fyllda med energi, skoskydden sitter på skorna för det verkar inte bättre än att det kommer bli lite regn och handskar, både tunna långa och korta packade i ryggsäcken. Flaskorna framställda liksom burken m energipulver. 

När jag började förbereda blev jag så där låg som jag brukar bli kvällen innan ett lopp.

Nu borstas det tänder,  lamporna släcks och tystnaden lägger sig sakta i huset. Sängen känns helt ok så det kommer inte att bli svårt att somna nu. 

Mot Tjejvättern - del 3 av Tjejklassikern

Cyklat 58 km i en icke nådig motvind med kastvindar åt sidan med ett snitt på 25km/h och gjorde det ensam utan draghjälp. Ställde ju undan cykeln när jag vann en startplats till Göteborgsvarvet så det är första cykelpasset på en dryg månad så nu är jag energiboostad till Tjejvättern. 4 h känns plötsligt nåbart. Tjihoo!!

Nu hoppas jag bara att det ska lösa sig med hjälp på Tjejvättern. Har lite lösa trådar i luften så jag tror att det ska ordna sig. Jag är ju inte den som ger upp utan lever efter måttot att det ordnar sig.

Efter Tjejvättern väntar Vansbrosimmet sedan är Tjejklassikern i hamn. 

Nästa års Halvklassiker har jag redan ledsagare ordnat till alla grenar vilket känns otroligt lyxigt.  Dock bor de spridda över landet så det blir ingen chans till träning tillsammans men jag är så otroligt glad att jag har dem till tävlingarna. Träna går visserligen bättre om jag har hjälp men det går hyfsat att köra ensam också. Blir inte riktigt samma kvalitet men tillräckligt bra för att jag ska må bra. 

GÖTEBORGSVARVET - vilken dag!

Idag är det onsdag och jag vet inte om jag riktigt fattat än vad jag gjorde i lördags. 

Fast jag har foton och medaljen framför mig är det svårt greppa att jag gjorde det.

Jag sprang Göteborgsvarvet. Ja, jag sprang ett halvmaraton. 

Jag som i höstas slet mig igenom Lidingö Tjejlopp 10 km - och haft lite ågren för hur jag ska klara Lidingös 15 km i höst. Johan Nihleen skrattade åt mig när jag sa det när vi pratades vid igår. Efter i lördags känns 15 km som ingenting. 

Om jag nu har ågren för hur jag ska klara 15 km på Lidingö i höst så kan man ju fundera på varför i herrans namn jag ger mig på att springa Göteborgsvarvet nu.

Enkelt, jag vann en startplats via Adidas Tribes och som en av mina kolleger sa: Ingenting är ju omöjligt för dig. 

25 april fick jag reda på att jag vunnit startplatsen, efter att ha angett Cruisin' on a Saturday Night med Jerry Williams som min bästa löplåt.

Den kvällen la jag ut krokar för att hitta någon som kunde springa med mig. Fick ganska omgående svar av Johan att han skulle ordna någon och det blev han som sprang med mig. Eller för honom var det väl som en joggingrunda för han sprang hem efter loppet. Men han sa något om att det var rekord i hur lång tid han varit ute på ett tävlingslopp.

En rutinerad långloppslöpare skulle nog skaka på huvudet om de läser hur jag förberett mig för Göteborgsvarvet i år - mitt livs första halvmaraton - men absolut inte det sista. 

Jag hade fram till 25 april två löppass i kroppen varav det längsta var på 6 km. Det var allt jag sprungit efter Lidingöloppet i höstas. Jag har cyklat desto mer då jag har siktet inställt på Tjejvättern (som en del av Tjejklassikern). Så det var att ställa cykeln åt sidan och försöka springa igång benen. Konditionen oroade mig inte då jag kört långpass på 2,5-3 timmar på cykeln så kroppen är van att jobba länge. Sen har jag ett huvud fyllt med envishet. Fråga Johan får ni höra! 

En kompis som är långdistanslöpare tog med mig på ett långpass där vi medvetet la oss i 7:30-tempo för att jag skulle få känslan av hur det är att springa långt och länge - 1,5 timme och drygt 11 km senare var jag som en kalv på grönbete. Glädjen sprutade och jag hade fått det besked av kroppen jag behövde för att veta att nu fixar jag varvet. Nu skulle jag bara njuta av löpningen fram till loppet. Men det satte en förkylning stopp för. Mitt nästa långpass blev helgen innan loppet då jag fick ihop ett pass på 1 h/9km. Sen toppade jag uppladdningen med ett kort intervallpass på onsdagen (3x1000 m) med km-tider jag inte haft i kroppen på många år.

Så, det var med bra självförtroende i kroppen jag kom till Slottskogsvallen.  

För övrigt laddade jag genom att prata med två kompisar som sprungit många Göteborgsvarv och de varnade mig för Säldammsbacken, Älvsborgsbron och Avenyn. Båda två hade samma budskap. Ta det lugnt i början!

En Youtube-video med Bubba (Mats Erixon) där han springer varvet och beskriver banan lyssnade jag på några gånger för att veta lite vad som väntade. 

Skulle starta 13:28 och Johan och jag möttes strax efter 12. Har aldrig träffats förr så tiden fram till start gick åt till att förklara vad jag behöver för hjälp och på vilket sätt jag vill ha hjälpen, gå på toa och slutligen hälla i sig vätska då det var soligt och varmt. Hade dessutom ägnat fredag kväll åt att knapra salta pinnar. Det sista jag gjorde på väg till start var att dricka en Resorb och det var nog ett lyckodrag för till skillnad från många andra klarade jag mig från vätskebrist. 

Medvetet ställde vi oss långt bak i startgruppen då jag visste att seedningstiden för gruppen var betydligt bättre än vad jag planerade att springa på. Följde strömmen sakta framåt och när vi passerade startlinjen och började springa så kände jag att jag bara njöt av att få springa. Medvetet hade jag valt att INTE värma upp utan tog sträckan fram till Säldammsbacken som uppvärmning. Utifrån mitt tidsmål på 2:30 hade Johan sin klocka ställd på 7 min/km så vi hade ngt att utgå ifrån. Säldammsbacken gick jag uppför större delen (tror jag). Jag ser inte så långt framför mig så jag har inte alltid koll på hur långt det är. Det kändes iallafall bra och ut från Slottskogen och genom Majorna njöt jag av löpningen och stämningen. 

Johan gjorde sitt som ledsagare på ett sätt så man kan tro att han aldrig gjort annat. Precis lagom med information och det bästa av allt. Han guidade mig utan att prata sönder loppet. I kurvor tog han mig runt axlarna och styrde mig genom kurvorna vilket gjorde att jag kunde slappna av och njuta av löpningen. Han beskrev lite vad han såg, ex.vis nu ser jag Älvsborgsbron, hur långt det var kvar till toppen på broarna, vad som väntade vid Götaplatsen, ja allt som andra ser. Allt detta gjorde upplevelsen så mycket häftigare för mig. Han hjälpte mig att springa Göteborgsvarvet som det lopp det är. Visst vi småpratade lite emellanåt men sen kunde vi springa tyst långa sträckor också. 

Jag visste att backen upp till toppen på Älvsborgsbron skulle vara 2 km och seg men helt plötsligt så var jag halvvägs upp för bron. Gick en bit där men när jag kände att det planade ut var det inga problem att börja springa igen. Att springa utför är svårt när man inte ser då man inte ser lutningen. Lite tekniktips från Johan så gick det ändå rätt bra. Nere på Eriksberg möttes vi av en varm vägg av stillastående luft och vid 8,5 km kom en svacka där jag mådde rätt illa och då funderade jag seriöst vad jag hade gett mig in på. Den höll i sig till 10 km sen var det lugnt igen. Dock var det lite segt att bara springa plant men jag hade förberett mig på att sträckan mellan broarna var ren transportlöpning så jag försökte tänka bort tristessen. 

Jag hade delat in loppet i 4 delar:

- fram till Älvsborgsbron

- transportlöpning mellan broarna

- till Götaplatsen

- från Götaplatsen till mål

Uppför Götaälvbron gick jag för att spara på energin till det som väntade. Jag hade ju fått varning om att Avenyn suger mer än du tror.

Valde därför medvetet snabb PW uppför bron och jag passerade en och annan på väg upp. Väl på toppen på bron så kände jag lättnaden och kunde slappna av och springa nerför utan problem. Gick nästan overkligt lätt in mot Avenyn. Halvvägs upp mot Götaplatsen tog det plötsligt tvärstopp och jag svalde första spyan. Johan försökte få mig att springa sista biten upp men det gick inte. Svamparna där var värd sin vikt i guld liksom vattnet. Jag var noga hela loppet med att dricka på alla vätskestationer och var aldrig törstig. Att springa nerför Avenyn var precis så härlig känsla som jag fått beskrivet och jag svävade som på moln. Men säg den glädje som varar för evigt. Strax efter vätskestationen upp mot Vasaplatsen så var det totalt stopp -och jag menar verkligen stopp. Svalde ännu en spya, mådde illa och ville helst av allt bara lägga mig ner. Men, det kan man ju inte bara göra så där! Det är ju bara 3 km kvar. Så jag tog ett djupt andetag, ignorerade illamåendet, stängde av alla känslor och började springa igen. 

Någonstans där ändrade Johan sin taktik. Först tvingade han i mig en Dextrosol och sen satte han igång och tjatade mer eller mindre konstant. Jag var så slut i huvudet och önskade inget annat än att han skulle hålla käften men jag orkade inte säga till. Mitt inre sa mig dock att jag behövde hans pepp för det var - du är grym, kom igen ... mer eller mindre konstant in till Slottskogsvallen.

Där slutade han tjata och berättade att vi var på parkeringen, att han såg portalen och målet och det sista jag minns är att han sa

- nu känner du snart gummit på löparbanorna under fötterna.

Jag kan ärligt säga att jag har aldrig tidigare varit så slut men när jag kände lutningen i sista kurvan och det var 100 m kvar så knöt jag näven och tänkte:

- Yes, det här ska jag göra igen.

Så när du läser det här så är jag anmäld till Göteborgsvarvet 2015.

Vill du springa med mig?

Hälsningar Mona

Ps: jag missade tidsmålet på 2:30 men är mer än nöjd med de 2:32 som det blev.

Planerat 2-timmars blev 30 min

Med en hals som definitivt inte är på banan blev dagens tänkta 2-timmars myspass i nya skorna en stillsam promenad på 30 min. För att inte falla för frestelsen så gick jag i jeans. 

Ok, några löpsteg - typ 15 m för jag var ju bara tvungen att prova. 

Har svettats floder men klarat mig från feber så det finns hopp om att hinna ett sista långpass innan varvet!

Paniken bytt mot glädje

Vilken dag!
Dagen började med snabb grötfrukost för att hinna upp till kiosken där jag hade fm-passet. Det var väl inte den bästa uppladdningen med att gå upp 03.40 för att säga hejdå till maken och sonen som åkte till London. Hade grymt svårt att somna om. Tror jag somnade vid 05.30 och vaknade till liv vid 08.45. Glad att jag plockat fram allt jag skulle ha med mig.
Kände redan när jag ätit frukost att jag skulle behöva mer för att vara maximalt förberedd för att springa långt idag. Så jag tog med mig en påse nudlar att ha till lunch, tre tunnbrödrullar med leverpastej och gurka, ett päron och en proteinbar.
Började äta direkt när jag plockat iordning och öppnat kiosken och sen kändes det som att jag åt konstant fram till 13 när jag fick avlösning. + drack en massa vatten.

Helena mötte upp och så här gick konversationen:
- Vi springer väl 2,5 timmar då, kom det från Helena
Hallå, sa jag då, jag sprang ett kort back-intervallpass 30/3 och innan det sprang vi ett kortare 40-min pass i långsamt tempo 9 mars.
- Ok, men 15 km då, försökte Helena. Eller hur hade du tänkt?
- Om jag orkar springa EN TIMME är jag nöjd men går det bra kan vi väl försöka med 1,5 timme, sa jag.

Vi gav oss iväg med planen att ligga i 7.30-tempo. På med Runkeeper men med så lågt ljud att vi inte hörde den för ska jag springa långt blir jag galen om jag ska höra den var 5:e minut men jag ville ha den statistikens skull. Jag valde 7.30-tempo för att tvinga mig själv att springa långsamt. Alla km- tider låg i spannet 7.10-7.47 utom 2 där jag gick i uppförsbackar så jag är väldigt nöjd med det.

Efter en typ 3 km hade vi synkat oss i löpning och kommit in i ett tempo som jag kände att jag skulle kunna mala på i länge och det var en häftig upplevelse. I princip sprang vi dit näsan pekade men såg till att vi låg på asfalt och hårda grusvägar så mycket som möjligt för att jag ska vänja kroppen med det.

När vi sprungit drygt 6 km sa Helena att nu springer vi 4,5 km o vänder så blir det 15 km om du inte säger att du vill vända.
Vi vände när mina höfter började säga ifrån och jag kände att jag vill faktiskt kunna springa på tisdag eller onsdag.

Jag tittade på klockan när vi närmade oss slutet och insåg att jag sprungit i 1:15. Smått otroligt men jag var ändå tvungen att erkänna högt att jag var så där idiotirriterad på mig själv att jag vänt för när vi kommer fram till bilen kommer vi att ha sprungit i 1:20 och då blir jag irriterad för att det saknas så lite till 1:30. Var tvungen att ge den creden till Helena för att hon tror på mig. ( och vet att jag inte förstår hur mycket mer jag orkar än det jag tror själv)

Jag har energiboostat mig själv idag. Sprungit 1,5 timme utan att stanna ( det var 23 år sedan sist ) och fick ihop 12 km.
Jag är förvånad att jag inte är mer stel än jag är. Däremot har jag druckit väldigt mycket ikväll. Drygt en liter äppelmust har jag svept och hoppas att huvudvärken ska ge sig.

Min senaste vinst - GÖTEBORGSVARVET

Jag har en "hobby" här i livet och det är att skicka in slogans och motiveringar till  tävlingar jag hittar i affärer och på nätet. Det har resulterat i div vinster genom åren såsom löparvantar, glasskålar till micron, ett stort grillbord till altanen, en grill modell större:

Den senaste (antagligen inte den sista) vinsten kasserades in i veckan från adidastribes som skickade följande mail till mig:

adidas Tribes 365

till jag
2 dagar sedan

Information

Grattis,

Du är en av vinnarna! GöteborgsVarvet mailar ditt startbevis i månadsskiftet april/maj.

Berätta gärna om vinsten och din löpträning framöver - tagga #adidastribes.

Hälsningar,

adidas Tribes 365

PS. Vi skickar två startbevis till dig, så kan du ta med dig en ledsagare. Okej?

---------------------------------------------

Jaha, vad säger man om det! Jag som lagt löpningen åt sidan och satsat på cykling inför Kommunklassikern och Tjejvättern. 

Senaste gången jag sprang var 30/3. Nu blir det att tänka om och ställa cykeln åt sidan och springa igång benen. 

Jag är så glad för att jag faktiskt vunnit men halvt panikslagen men kan bara tokskratta för att det är så absurt galet. Jag som kämpade mig igenom 10 km på Lidingö i höstas tvekar inte ens att ge mig på att springa ett HALVMARATON! Är det kanske så att jag inte ens fattar att det ÄR LÅNGT. 

En himla tur är det iallafall (inbillar jag mig) att jag kört ett par riktiga långpass på cykeln på 2,5-3,5 timmar så jag vet att jag kan hålla igång länge. På söndag em ska jag testa och se om jag klarar av att springa sakta och långt. Helena hänger på och det är nog bra för hon brukar tjata att jag ska lära mig att springa långsamt. Att hålla jämn fart är något jag är urusel på och att springa långsamt är inte heller så lätt som man kan tro. Men nu har jag en riktigt bra anledning till att nöta många långsamma kilometer.

Jag trodde jag sprang bra men ........

Att ha en bra löpteknik är ett bra sätt att få energin att räcka längre. Jag tycker själv att min teknik har känts bra och avslappnad när jag sprungit men ack vad jag bedrog mig. Häromdagen var maken med ut i skogen för att ta lite bilder och när jag fick se dem så insåg jag att det finns en hel del att jobba med. Allt kan inte skyllas på att balansen är sämre för att jag ser dåligt. Så mycket jar jag sprungit i mina dagar att det inte ska påverka så mycket - tycker jag!
Men som sagt. Känslan är en helt annan än vad bilderna visar.

Titta här och se hur man INTE ska se ut.


Axlarna ser ju ut som de sitter ihop med öronen och vad jag gör med bakre foten vet jag inte. Här var det en plan fin stig så lite bättre driv hade ju varit önskvärt!


Går jag eller springer jag och åt vilket håll är armarna på väg?


 
Har nog helt glömt bort att armarna ska användas.

Ok, att springa utanför breda stigar är en utmaning i sig och blir inte direkt lättare när man inte ser men nog har jag bättre balans än att jag ska behöva flaxa med armarna med samma vingbredd som en örn?

Ser väl rätt ok ut men lutar lite för mycket och har kroppen vriden åt höger när jag ska springa rakt fram.

Men för att inte sänka mig själv helt så avslutar jag med två foton där tekniken ser helt ok ut. Men, det finns en hel del att jobba på.

Sol, torr stig och fågelkvitter

Jag tror inte något slår känslan när man kan börja springa med tunna tights o jacka i skogen och fåglarna kvittrar. Idag sken solen också MEN med nya ännu mörkare glas så gick det bra.

Jag sprang ensam, fort gick det inte (snudd på att farfar m rullator kör förbi).

35 min/ 5 km blev det idag. Jag försöker lära mig att springa lugnt och med jämnt tempo. Hur svårt kan det vara ??? Största självkänslobooten idag var att jag inte ramlade en enda gång. Snubblade två gånger och hamnade på hal lera ett par gånger men redde upp det utan att simma i gegga :)

Måste ju få visa hur cool jag är i skogen. 

Slutar jag trampa så stannar cykeln i motvinden

Precis så var det på vägen hem från jobbet idag. 7 km i en motvind som inte var att leka med. Fokusera framåt, fundera inte på att sluta trampa för att vila för då stannar cykeln. Benen var lite halvsega efter gårdagens "träningspass" på jobbet. Helena och jag rensade ur skid- och skridskoförrådet och slängde många par skidor och skridskor som gjort sitt. Det var drygt 100 par skidor och många par skridskor som vi bar upp för trappan. Vi gick upp och ner i drygt en timme så det blev några vändor.
"Tänk core- träning", sa Helena när det var som jobbigast. Vi är båda två gamla skidåkarrävar så vi roade varandra med minnen som poppade upp när vi såg gamla Peltonen, Karhu och för att inte tala om de gamla klassiska skridskor vi hittade.

Normalt hade jag INTE gett mig ut på ett cykelpass en sådan här dag men nu var Agneta på hugget och ville byta simningen mot cykling idag.

Det bjöds på backe upp och backe ner, motvind och leriga stigar. Jag fick ett relativt lugnt pass  medan Agneta som cyklade MTB för första gången slet desto mer. Fokus idag var att lära henne teknik. Det är en sak att veta hur man växlar och en helt annan sak att ta beslut och göra det " i farten" men hon lärde sig snabbt.
Sista biten var väldigt lerig men hon gjorde enligt skolboken och trampade på för att hålla farten och inte fastna.

Baddräkten får ligga kvar i ryggsäcken ifall jag har energi för att stanna och simma på vägen hem imorgon.

När man behöver hjälp gäller det att vara flexibel

Att träna ensam går bra inne på gymmet men det finns ju så mycket annat jag vill träna också. Det har varit svårt att få till någon regelbunden träning på sistone men nu ser det ut som att det skulle kunna lossna lite. Skam den som ger sig brukar jag tänka och nu har jag hittat några som kan hjälpa mig på olika sätt.
Jag har lockat med mig en kollega att göra Kommunklassikern och vi ska simma tillsammans på tisdagarna efter jobbet har vi bestämt.
Sedan har jag en kompis som ska cykla Tjejvättern med mig och nu när vägarna är riktigt bara så vågar hon sig ut på cykel så vår plan är att försöka ta oss ut på åtminstone ett långpass/vecka.
En annan kollega brukar dra ut mig på långpass på löpning så ofta hon och jag kan samtidigt.

Känns faktiskt som att jag kommer att få till en rätt varierad träning och det känns väldigt bra med tanke på att jag vill göra klart Tjejklassikern och sedan börja om och köra Halvklassikern under nästa år. Till den har jag faktiskt sån tur att jag, som det ser ut nu, får med mig samma ledsagare på alla 4 loppen vilket känns väldigt bra. På Tjejklassikern har jag fått förlita mig på tre olika och det har tagit både tid och energi att planera och få ihop denna hjälp.

Nu ser jag fram emot en vår som i dagsläget ser ut som en bra träningsvår. Hoppas bara nu att det blir så också så det inte bara rinner ut i sanden. Jag tänker fortsätta leva på hoppet och se möjligheterna jag har nu och inte fundera så mycket på vad som kan gå snett.

Röhnisch Running School - att följa slaviskt eller inspiration

Ja, då var jag där igen då! Har hittat ett program att följa för att komma igång. Programmet är på 6 veckor och man skulle göra ett löptest för att se vilken av nivåerna som  passar. Att springa med hög fart i 12 min för att se hur långt jag hinner är att utmana ödet lite för mycket. Iallafall om jag gör det ensam och just nu har jag svårt att hitta ngn att springa ett sådant pass med.
Jag har inte heller för avsikt att följa programmet slaviskt utan ser det mer som inspiration till att få lite variation i träningen. Därför läste jag alla program och vilka farter som rekommenderades på de olika passen och hittade ett som passar för de farter jag vet att jag håller vanligtvis.

Jag kommer att köra intervallpassen för till det har jag en grusväg i skogen där jag klarar mig själv.
Myspassen kommer jag att försöka köra tillsammans med en kompis som jag brukar köra långpass med.

Sen får jag se hur jag får till det med övriga pass. Det finns ju en vardag med jobb och familj och allt som hör det till som ska fungera också.
Som idag t.ex när solen tittade fram så packade vi matsäck och kaffe och tillbringade 8 timmar ute i skogen. En helt underbar dag där det inte fanns någon tid alls till egen träning.

Tidigt en söndagmorgon och självförtroendeboost

Har precis kravlat mig upp efter att ha legat kvar i sängen och läst nyheterna i ett tyst hus där resten av familjen sover.
Har börjat förbereda mig för att vi ska ut och geocacha med ett par vänner. Vi ska mötas 10.30 så det är gott om tid för klockan är bara 08.45.

Då hör jag en bil köra upp på gården och Helena hoppar ur klädd för löpning. Ett snabbt överläggande med min tid att passa och hennes plan och hon väntar medan jag snabbt fixar en tallrik gröt då jag inte ens hunnit äta frukost. Jag har den fördelen att jag kan äta och sen dra väg på en gång utan riska för håll.

Helena är guld värd för mig. Hon gör det så lätt att komma iväg ut på ett pass. Så nu har jag gjort det första löppasset för säsongen. Helena ville springa långsamt bort till ett par backar, köra ett par intervaller och sen springa tillbaka.
Vi sprang iväg lugnt på en bred, plan skogsväg och det gick bara så lätt. Jag som annars brukar behöva stanna kunde bara springa på. Kom in i andra andningen och när vi var framme vid backarna vände jag och provade att springa själv tillbaka. En lite lagom utmaning som jag kände att den borde gå bra då det inte fanns varken stenar eller rötter på spåret. Njöt av friheten, de varma vindarna och känslan av att jag kan...... annat än känslan igår det. Nu var jag inne i skogen, det var lite mulet även om solen kämpade för att komma igenom med sina strålar.

Det blev en runda på 40 min som verkligen gav mersmak. Jag hann hem och duscha och hänga på gänget ut på caching. Solen kom fram och det blev ljusare men då hade min älskade en lösning som han tyckte jag skulle prova.
Mer om det i ett annat inlägg men den är helt klart värd att utvärderas. Som han sa. Funktion går före finess!

Längtan efter cykling och besvikelse

Pjäxorna ligger i soptunnan, skidorna upplagda i taket i garaget. Klistret från Tjejvasan är fortfarande kvar men Helena jag lovar: jag ska göra ren dem någon dag. Inte nästa säsong när jag ska ha dem igen.

Nu när Tjejvasan är avklarad så kliar det i cykelbenen. Jag har ju både Kommunklassikern och Tjejvättern framför mig. Bägge dessa innebär 100 km cykling. Åh, jag längtar! 

Idag hade varit en så perfekt dag. Jag vill, jag vill, JAG VILL CYKLA men hittade ingen som hade tid att hänga på och tur var kanske det. Ut ville jag så det blev en mycket kort promenad i solen innan jag med tårarna rinnande nerför kinderna gav upp och gick in. 

Ljuset gör att jag ser ingenting. Allt blir bara så ljust så det går nästan inte att beskriva. Vi är bara i mitten på mars och det ligger en hel vår och sommar framför oss. FAN, FAN, FAN!

Ändå har jag specialglas som är polariserande och som blir mörka av solljus. De reagerar och mörknar även när jag är inomhus. 

Ska jag bara kunna träna när det är mulet? Nej, jag måste ha en lösning på detta! Men först ska jag ta hand om dagens känslostorm. Låta tårarna bara rinna tills de är slut. 

Kommunklassikern - nu blir det ännu roligare att träna

Vad vore träningen utan utmaningar? 

Visserligen är jag mitt i Tjejklassikern men det hindrar inte att hoppa på Kommunklassikern via jobbet tillsammans med en kollega. Det blir ju ännu mer roligt att träna till och det passar bra in i fas med Tjejklassikergrenarna.

Kommunklassikern MAXI som vi ska utmana oss själva med innebär:

10 mil cykling 

2000 m simning

15 km löpning och

30 km skidåkning. 

Cyklingen och simningen ligger så att det blir bra genrep inför Tjejvättern och Vansbro Tjejsim.

Löpningen ligger strax före Lidingöloppet och det blir bra som test om jag ska försöka mig på Halvklassikern under nästa år.

Fredagsnöje efter jobbet - premiär i Högbos konstsnöspår i säsongens elfte timme

Jag har otroligt snälla kolleger på jobbet som hjälper mig att komma iväg. Utan Helenas hjälp hade jag INTE kommit ut på skidor mer den här säsongen. Klistret från Tjejvasan fick duga för att vi skulle komma iväg innan det blev mörkt. Men den vallningen var perfekt för dagens isiga bitvis ngt blöta spår. Det är, vad jag kan minnas, första gången jag åkt genom en vattenpöl. Helena klev ur spåret och åkte bredvid men det var så hårt och isigt att jag inte vågade chansa och kliva ur. 

Det gick så lätt att åka och skidorna gled så bra att jag inte hann med teknikmässigt när jag försökte mig på att diagonala istället för att staka. Pinsamt men sant! Hur ofta har man så bra vallat??

Rundan är inte mer än halvannan km så det blev några varv. Blev c:a 7 km åkt innan jag kände en skavsårsvarning på hälarna. Konstaterade när vi kom hem att mina trotjänare är färdiga för soptunnan. Men, jag kan inte klaga på kvaliteten för jag köpte dem 2001 så de får väl ha gjort sitt. 

Ställer väl till det lite till hösten men det tar jag då. Tror inte att det finns pjäxor som passar till mina bindningar att få tag på så vi får se hur vi löser det. Nya bindningar på de skidor jag har eller ska jag kosta på mig nya skidor också?

TJEJVASAN - blev inte som vi tänkt

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Men vad gör det när det blir så mycket bättre!

Kvällen innan plockade jag iordning och förberedde allt. Nerverna låg utanpå så det var bra att ha något att göra.

 


Funderingarna innan start gick mest ut på hur mycket/lite kläder ska vi ha på oss? Hur mycket kommer vi frysa om vi kör oss varma och sen får köa? Just trängseln var väl det jag oroade mig mest för då jag har svårt med avståndsbedömningen och det ökar ju risken betydligt för krockar.

Vi var tidigt på plats i starten och gick in i värmetältet och fikade och försökte nog bägge två att samla ihop oss inför vår utmaning. Efter lite diskuterande bestämde vi oss för att skala av lite extrakläder då det trots allt är plusgrader. Vi hade dessutom hittat bra platser längst fram i startledet. En chansning som visade sig vara nyckeln till dagens lyckade lopp.

Mina tankar minuterna innan start var: Vad har jag gett mig in på? Hur många kraschlandningar kommer det bli på vägen? 

Annes far, som vallat skidorna åt oss, ringde efter att ha fått rapport om hur spåren såg ut och tyckte att vi skulle lägga på ytterligare ett lager valla utanpå klistret så det fixade Anne när vi stod i startfållan. 

När så startskottet gick så tryckte vi på och stakade och så fortsatte hela loppet. Hur bra glid som helst vilket gjorde att vi passerade betydligt fler än som passerade oss.

Anne beskrev spåret som hon aldrig gjort annat och varnade för trasiga spår där skidorna skär ut, sa till när det var läge att saxa uppför och hur det såg ut nerför. 

I Hökbergsbackarna där många tog av sig skidorna och gick ner eller hasade sakta la vi oss till vänster och åkte ner halvplogandes utan att bromsa. Fick höra på tåget hem på söndagen att några funderade på hur de skulle ta sig ner när jag passerade med hög fart och utan att tveka for utför.

Lite vingligt och inte bästa balansen men vad kan man begära när man bara stått på skidorna 2 gånger och sammanlagt 15 km innan dagens lopp. Kom i mål på 2:49 med bara en liten vurpa vid en vägövergång. 

Dagens lopp gav dock mersmak så nästa år kommer jag att köra Halvvasan! 

Veckan som försvann

Den pyrande förkylning jag kände i början av veckan sänkte mig på onsdag kväll med en huvudvärk som höll i sig till fredag em. Större delen av dessa dygn sov jag. De korta stunder jag var vaken låg jag helt utslagen på soffan.
Igår (lördag) var jag vaken hela dagen och var lite rastlös. Har ju inte gjort så mycket annat än legat i sängen eller soffan de senaste dygnen.
Hade inte speciellt mycket ork men det blev lite städning med många pauser. Svettig och trött blev jag också men det är väl en definitionsfråga om det ska bokföras som träningspass. Idag har jag hostat så magmusklerna har jobbat hårt :)
Hoppas nu att hostan gett sig så att jag får sova ostört. Jag har hällt i mig många koppar varm mjölk med honung under dagen och många halstabletter har det blivit.
Nu håller jag tummarna att det håller för jag vill jobba imorgon.

Sen hade jag ju tänkt hinna med lite mer träning innan Tjejvasan som nu är blott 13 dagar bort. Tur att jag blev sjuk nu så jag hinner samla på mig krafter igen. Har ju kollegerna på jobbet som varit däckade uppemot två veckor denna vinter så nu hoppas jag att så inte är fallet med mig utan att jag fick en lindrigare variant.

Vädret är inte det mest upplyftande med plusgrader och regn så att den lilla snö vi hade försvinner.  Prognosen ser inte lovande ut för den närmaste veckan heller så det blir nog inga skidspår i Högboskogen denna vinter. Så nu åker den nyinköpta snodden fram imorgon så att jag får köra lite inomhusstakning iallafall. Jag saknar och längtar efter skidåkningen men det gäller att försöka se möjligheterna i alternativ träning istället för att gräva ner sig.

Att utmana gränser och ta risker

Att vilja göra något innebär att utmana gränser och ta risker. Men tar jag inte dessa risker så får jag inte uppleva glädjen av att klara av saker heller.

Men hur stora risker är det värt? Nu undrar ni säkert vad jag yrar om men ni ska få en kort förklaring. Jag är synskadad och har c:a 40% av synfältet kvar på höger öga. Vänster öga har jag bara synrester kvar som kan urskilja ljus och mörker.
Lägg till detta att jag har ungefär 50% synskärpa kvar så jag lever i en relativt suddig värld.

För mig är det viktigt att jag försöker leva det liv jag vill och inte låter min synskada sätta gränser. En inte alltid så lätt kombination men det går hyfsat.

Problemen jag ställs inför med min synnedsättning är att jag inte ser allt då jag har stora delar av synfältet borta. Hjärnan registrerar vad den ser och lägger ihop detta så att jag ser en hel bild men jag kan ju aldrig vara säker att allt som finns i verkligheten finns med i den bild jag får av hjärnan. Lägg till detta att jag har svårt med avståndsbedömningen och att synfältet sträcker sig en sisådär 20 m framför mig. Bortanför det är det mest en dimmig värld där jag inte kan urskilja annat än ljus.

Det var en liten kort sammanfattning av förutsättningarna.

Bloggen är min ventil där jag delar med mig av min träning för att visa att bara för att man ser lite mindre än ”vanliga Svenssons” så kan man med mer eller mindre anpassning göra det man vill.

Jag tränar mycket på gymmet och där känner de flesta igen mig och håller rent – eller skyndar sig att flytta på saker – när de ser mig komma.

I somras fick jag inspiration från flera träningsbloggar jag läser vilket gör att jag just nu är mitt i utmaningen att klara ”Tjejklassikern”. I höstas sprang jag Lidingöloppet och nästa lördag (22/2) är det dags för Tjejvasan. Det är i de situationerna som jag sörjer att jag förlorat så mycket av synen att jag inte klarar mig själv längre. I mitt tidigare liv (jag kallar den perioden när jag såg bättre så) tävlade jag mycket i terränglöpning och då hittade man en tävling, anmälde sig och drog iväg utan att fundera så mycket. Nu behöver jag hitta ngn som är beredd att offra sig för min skull för att kunna träna för det första. Sen gäller det att hitta någon som vill hänga med på tävlingen också.
Lidingöloppet löste sig bra då Ida som driver ”alla kan träna” offrade sig och dubblerade. Hon sprang sitt lopp 30 km på lördagen och stannade sedan och sprang 10 km med mopp söndagen.

Tjejvasan åker min barndomskompis Anne med mig. Vi träffades förra helgen och körde två pass teknik och det är det enda jag stått på skidor denna konstiga snöfattiga vinter. Nu oroar det inte mig så mycket då jag åkt så mycket skidor sedan jag var barn så tekniken sitter som berget även i sömnen. Jag är också bra grundtränad konditionsmässigt och Tjejvasan är bara 30 km så det kommer att gå bra. Den stora utmaningen blir att jag kommer ju inte precis att vara ensam i spåret. Men efter förra helgens pass så litar jag på att det fixar Anne.

Dagens utmaning - VILA

Idag tränar jag på något jag måste bli bättre på! Att ge kroppen tid för återhämtning efter träning. 2 pass längdskidåkning - om än väldigt lugna - i helgen känns i ljumskarna. Inte tal om att det inte är värt det för det är det. Det känns och jag rör mig något stelare än vanligt men jag har inte träningsvärk. Även om jag mycket väl vet att vilan är lika viktig som träningspassen så älskar jag träningen så mycket att jag utan att tänka mig för bara kör på för att det är så kul och så skönt att träna.

Ju längre dagen lidit har jag blivit segare i hela kroppen och nyser mer och mer.

Ingen feber men nog känns det som jag har en pyrande infektion i kroppen. Om jag nu ska bli sjuk så vill jag bli det NU! Vill inte ha ngn sån här seg historia som bryter ut om en vecka eller två för jag SKA åka Tjejvasan 22/2. 

Teknikträning och underbara kommentarer

Man blir bra på det man tränar och i helgen har jag äntligen fått göra det jag längtat efter såååå länge. Jag har åkt längdskidor! Inte speciellt långt och definitivt inte fort men jag har lärt mig mycket nytt.

Igår blev det 8 km blandad skidåkning vilket för mig inte är så långt. Men det var ett bra pass med kvalitet och mycket tekniknötande. Lärde mig en del nytt som definitivt kommer att underlätta.
Igår med aningen för mycket fäste och obefintligt glid gick det bra - kanske för bra - i nedförskörningar även utanför spåret och känslan var att det här var ju inte så svårt ändå.

Inför dagens pass hade jag kortat ner fästzonen och spåren var dessutom pga varmare temperatur betydligt snabbare än igår. Sedan var det betydligt fler skidåkare i farten idag vilket gav en helt annan upplevelse. Insåg att jag INTE klarar att avgöra varken fart eller avstånd på dem jag kommer ifatt. Sådana upptäckter tär på självkänslan för jag vill så gärna klara mig själv men det är bara att gilla läget och fokusera på att jag KAN åka skidor iallafall om jag bara får lite hjälp. Idag hade jag förutom Anne sällskap av hennes två barn (5 och 7 år) som tog sin uppgift att hjälpa mig på allvar.
Vi snurrade runt skidstadion uppför och nerför backar och dagens bästa kommentar kom direkt från hjärtat på en trött 7-åring: " du har det bra du som inte ser hur branta, jobbiga backar som vi ska upp för ". 

Uppför är det bara att trampa på men nerför är lite värre när det går fortare insåg jag idag efter att sånär missat en kurva i slutet av en av backarna. I de lägena är jag helt beroende av den som hjälper mig då jag inte ser vart jag ska vilket gör att jag inte kan planera i tid. Jag känner kurvan när den kommer och har jag då för hög fart så .......

Koppla bort hjärnan och lita på känslan

Äntligen... Säsongspremiär på skidor. Jag har inte åkt skidor så många gånger sedan synen försämrats så att jag inte klarar att åka själv. De gånger jag åkte förra vintern åkte jag i hemmaterrängen i välkända spår i Högbo och även då med sällskap. 

Idag testade jag skidlyckan i mina gamla hemtrakter i Älvdalen där jag åkt kors och tvärs i alla spår som fanns i skogarna när jag var barn. Ny skidstadion och helt annan sträckning på spåren så det gick inte att köra på gamla barndomsminnen här inte.

Början kändes ringrostig men efter halvannan kilometer hade vi (jag och Anne) kommit igång och jag kände känslan i skidåkningen. Dock hade jag en aning för mycket fäste men det kom vi fram till att det var egentligen ganska bra för då kunde vi träna utförskörning utan att det gick för fort. 

Det var där jag kände att om jag kopplar bort hjärnan och kör på känslan så går det bättre. 

Men det är lite av en utmaning att åka när det enda jag ser är ett enda stort vitt plant fält. Jag ser inga konturer, inte spåren och får lita till känslan i skidåkningen för att avgöra om det går utför eller uppför. Annes hjälp att varna vid trasiga spår och att lotsa mig genom kurvor som om hon inte gjort annat i livet var min räddning.

Idag var vi i princip ensamma i spåret men det kommer vi INTE att vara om 3 veckor när vi ska köra Tjejvasan. Men då kommer vi att köra med nedanstående hjälpmedel:

Västarna är mer eller mindre självlysande och headsetet med högtalare kom vi fram till när vi testade det idag att det kommer verkligen att behövas när det är fullt med folk runtom. 

Det blev c:a 8 km i lugnt prattempo idag där vi lärde oss kommunicera. Blir en vända imorgon också men det är vad vi hinner med innan Tjejvasan. 

Jag har snöat in på crosstrainern

I brist på snö får man ju ta till det som bjuds. Crosstrainern är just nu det närmaste skidåkning jag kan komma. 

Men utan musik i öronen hade det inte blivit mycket till träning för jisses vad det är trist att stå där och trampa. Hoppas verkligen att det kommer snö så att jag kan dra ut i skogen och njuta.

Köpte en träningssnodd idag för att kunna köra lite styrka och då främst stakning hemma.

Den som spar han har - det som göms i garaget finns kvar

Ikväll fick jag snällt ta reda på det jag lämnat efter förra passet på skidor. -  som var 30 jan 2013 och då vallade jag med klister. Suck! Jaja, jag ska åka på lördag och med en förväntad temperatur på -4 till -8 och fluffig snö så är det inte optimalt med gult klister. 

Så det var bara att gräva fram vallastället och trasor och börja gnugga!. En timme senare är nu klistret utbytt mot en blandning blått så inga häftiga väderomslag nu tack!

Att det ska vara så svårt - min plan höll inte ens en vecka

Jag är bra på att göra planeringar för vad och när jag ska träna men mindre bra på att följa dem. Nu gör inte det så mycket tycker jag då jag ändå får till en hel del bra pass just nu.

Idag tex, stod det egentligen VILA för,att jag planerat att köra Cx/spinning imorgon men istället hängde jag på maken ner till gymmet efter kvällsmaten. Han körde sitt inne på gymmet medan jag kastade mig in på ett pass CxWorks och njöt i fulla drag när jag kände den totala kontakten med magmusklerna. Jag gillar det passet även om jag känner mig som en strandad valross med taskig koordination när jag ser de andra graciöst röra sig till musiken. Nu är jag inte den som bryr mig utan jag kör mitt och njuter av att jag kan. Annat var det för två år sedan när jag klev in där första gången och inte hade en aning om vad som väntade och än mindre klarade av att hänga med i det tempo de höll.

När Cx-passet var slut var inte maken klar med sitt och jag stod mellan löpbandet och Crosstrainern och funderade vad jag ville.  Med tanke på hur vaderna kändes efter lördagens hårdkörning så borde jag förnuftsmässigt ha joggat ner på löpbandet men crosstrainern ger bättre förutsättning att klara utmaningen som Tjejvasan blir med tanke på att jag fortfarande inte dammat av skidorna. Så det blev en kvart på crossen så det är väl bara att invänta stelheten i vaderna om någon dag eller två. 

Efter att ha läst på spårinfo tidigare idag att spåren är packade med skoter men inte spårade pga att det är för lite snö var jag väldigt sugen att trots att min skatingteknik har en hel del att önska i förbättringar dra en vända bara för att få känna att jag är igång. Som tur är har jag en klok kollega som fick mig på bättre tankar. Risken för genomslag är stor när snötäcket är så tunt som nu och jag har bara ett par skidor. Tack Helena för den påminnelsen!

Få seom jag hinner få fram skidorna innan jag åker till Älvdalen första helgen i feb. för att köra lite med Anne som ska hjälpa mig på Tjejvasan.

p.g.a för lite snö men det går att skata.

Arbete pågår vid spåren, tisdag-torsdag.

5 veckor kvar, snön och kylan har kommit men Pay and Ski lockar inte.

Jag längtar efter skidåkning men att åka varv efter varv på Pay and Ski lockar inte. Känns som alldeles för stor risk för krockar med andra skidåkare.

Jag har visserligen dessa men jag väntar tills de vanliga spåren som jag har åkt tidigare och känner till blir spårade. Det känns som att det inte är alltför långt borta.

I väntan på det har jag fått fart på  gymträningen. Äntligen måste nog tilläggas. Den här veckan har det blivit tre gånger så jag känner mig mer än nöjd. 

Tisdag: Rodd 7,5 min, löpband 15 min, ben/rygg övningar och sen 10 min på crosstrainern.

Torsdag: Löpband 10 min, rodd 10 min i väntan på min min träningsdate :). Så himla kul att maken vill göra mig sällskap på gymmet. Blev några spridda övningar ben/rygg samtidigt som jag visade hnm. Avslutade sen passet med 10 min på crosstrainern. 

Idag: Startade med mitt favoritpass 30 min CxWorx. Tankade energi i form av vatten och banan innan jag tog ett 30 min-pass på crosstrainern och sen avslutade det hela med 15 min lugn jogg på löpbandet. 

Det känns i kroppen men jag har inte ont utan det är den här sköna trötthetskänslan man får när man tränar. Eftermiddagen har jag tillbringat i myskläder och mest skrotat omkring.