Jag trodde jag sprang bra men ........

Att ha en bra löpteknik är ett bra sätt att få energin att räcka längre. Jag tycker själv att min teknik har känts bra och avslappnad när jag sprungit men ack vad jag bedrog mig. Häromdagen var maken med ut i skogen för att ta lite bilder och när jag fick se dem så insåg jag att det finns en hel del att jobba med. Allt kan inte skyllas på att balansen är sämre för att jag ser dåligt. Så mycket jar jag sprungit i mina dagar att det inte ska påverka så mycket - tycker jag!
Men som sagt. Känslan är en helt annan än vad bilderna visar.

Titta här och se hur man INTE ska se ut.


Axlarna ser ju ut som de sitter ihop med öronen och vad jag gör med bakre foten vet jag inte. Här var det en plan fin stig så lite bättre driv hade ju varit önskvärt!


Går jag eller springer jag och åt vilket håll är armarna på väg?


 
Har nog helt glömt bort att armarna ska användas.

Ok, att springa utanför breda stigar är en utmaning i sig och blir inte direkt lättare när man inte ser men nog har jag bättre balans än att jag ska behöva flaxa med armarna med samma vingbredd som en örn?

Ser väl rätt ok ut men lutar lite för mycket och har kroppen vriden åt höger när jag ska springa rakt fram.

Men för att inte sänka mig själv helt så avslutar jag med två foton där tekniken ser helt ok ut. Men, det finns en hel del att jobba på.

Sol, torr stig och fågelkvitter

Jag tror inte något slår känslan när man kan börja springa med tunna tights o jacka i skogen och fåglarna kvittrar. Idag sken solen också MEN med nya ännu mörkare glas så gick det bra.

Jag sprang ensam, fort gick det inte (snudd på att farfar m rullator kör förbi).

35 min/ 5 km blev det idag. Jag försöker lära mig att springa lugnt och med jämnt tempo. Hur svårt kan det vara ??? Största självkänslobooten idag var att jag inte ramlade en enda gång. Snubblade två gånger och hamnade på hal lera ett par gånger men redde upp det utan att simma i gegga :)

Måste ju få visa hur cool jag är i skogen. 

Slutar jag trampa så stannar cykeln i motvinden

Precis så var det på vägen hem från jobbet idag. 7 km i en motvind som inte var att leka med. Fokusera framåt, fundera inte på att sluta trampa för att vila för då stannar cykeln. Benen var lite halvsega efter gårdagens "träningspass" på jobbet. Helena och jag rensade ur skid- och skridskoförrådet och slängde många par skidor och skridskor som gjort sitt. Det var drygt 100 par skidor och många par skridskor som vi bar upp för trappan. Vi gick upp och ner i drygt en timme så det blev några vändor.
"Tänk core- träning", sa Helena när det var som jobbigast. Vi är båda två gamla skidåkarrävar så vi roade varandra med minnen som poppade upp när vi såg gamla Peltonen, Karhu och för att inte tala om de gamla klassiska skridskor vi hittade.

Normalt hade jag INTE gett mig ut på ett cykelpass en sådan här dag men nu var Agneta på hugget och ville byta simningen mot cykling idag.

Det bjöds på backe upp och backe ner, motvind och leriga stigar. Jag fick ett relativt lugnt pass  medan Agneta som cyklade MTB för första gången slet desto mer. Fokus idag var att lära henne teknik. Det är en sak att veta hur man växlar och en helt annan sak att ta beslut och göra det " i farten" men hon lärde sig snabbt.
Sista biten var väldigt lerig men hon gjorde enligt skolboken och trampade på för att hålla farten och inte fastna.

Baddräkten får ligga kvar i ryggsäcken ifall jag har energi för att stanna och simma på vägen hem imorgon.

När man behöver hjälp gäller det att vara flexibel

Att träna ensam går bra inne på gymmet men det finns ju så mycket annat jag vill träna också. Det har varit svårt att få till någon regelbunden träning på sistone men nu ser det ut som att det skulle kunna lossna lite. Skam den som ger sig brukar jag tänka och nu har jag hittat några som kan hjälpa mig på olika sätt.
Jag har lockat med mig en kollega att göra Kommunklassikern och vi ska simma tillsammans på tisdagarna efter jobbet har vi bestämt.
Sedan har jag en kompis som ska cykla Tjejvättern med mig och nu när vägarna är riktigt bara så vågar hon sig ut på cykel så vår plan är att försöka ta oss ut på åtminstone ett långpass/vecka.
En annan kollega brukar dra ut mig på långpass på löpning så ofta hon och jag kan samtidigt.

Känns faktiskt som att jag kommer att få till en rätt varierad träning och det känns väldigt bra med tanke på att jag vill göra klart Tjejklassikern och sedan börja om och köra Halvklassikern under nästa år. Till den har jag faktiskt sån tur att jag, som det ser ut nu, får med mig samma ledsagare på alla 4 loppen vilket känns väldigt bra. På Tjejklassikern har jag fått förlita mig på tre olika och det har tagit både tid och energi att planera och få ihop denna hjälp.

Nu ser jag fram emot en vår som i dagsläget ser ut som en bra träningsvår. Hoppas bara nu att det blir så också så det inte bara rinner ut i sanden. Jag tänker fortsätta leva på hoppet och se möjligheterna jag har nu och inte fundera så mycket på vad som kan gå snett.

Röhnisch Running School - att följa slaviskt eller inspiration

Ja, då var jag där igen då! Har hittat ett program att följa för att komma igång. Programmet är på 6 veckor och man skulle göra ett löptest för att se vilken av nivåerna som  passar. Att springa med hög fart i 12 min för att se hur långt jag hinner är att utmana ödet lite för mycket. Iallafall om jag gör det ensam och just nu har jag svårt att hitta ngn att springa ett sådant pass med.
Jag har inte heller för avsikt att följa programmet slaviskt utan ser det mer som inspiration till att få lite variation i träningen. Därför läste jag alla program och vilka farter som rekommenderades på de olika passen och hittade ett som passar för de farter jag vet att jag håller vanligtvis.

Jag kommer att köra intervallpassen för till det har jag en grusväg i skogen där jag klarar mig själv.
Myspassen kommer jag att försöka köra tillsammans med en kompis som jag brukar köra långpass med.

Sen får jag se hur jag får till det med övriga pass. Det finns ju en vardag med jobb och familj och allt som hör det till som ska fungera också.
Som idag t.ex när solen tittade fram så packade vi matsäck och kaffe och tillbringade 8 timmar ute i skogen. En helt underbar dag där det inte fanns någon tid alls till egen träning.

Tidigt en söndagmorgon och självförtroendeboost

Har precis kravlat mig upp efter att ha legat kvar i sängen och läst nyheterna i ett tyst hus där resten av familjen sover.
Har börjat förbereda mig för att vi ska ut och geocacha med ett par vänner. Vi ska mötas 10.30 så det är gott om tid för klockan är bara 08.45.

Då hör jag en bil köra upp på gården och Helena hoppar ur klädd för löpning. Ett snabbt överläggande med min tid att passa och hennes plan och hon väntar medan jag snabbt fixar en tallrik gröt då jag inte ens hunnit äta frukost. Jag har den fördelen att jag kan äta och sen dra väg på en gång utan riska för håll.

Helena är guld värd för mig. Hon gör det så lätt att komma iväg ut på ett pass. Så nu har jag gjort det första löppasset för säsongen. Helena ville springa långsamt bort till ett par backar, köra ett par intervaller och sen springa tillbaka.
Vi sprang iväg lugnt på en bred, plan skogsväg och det gick bara så lätt. Jag som annars brukar behöva stanna kunde bara springa på. Kom in i andra andningen och när vi var framme vid backarna vände jag och provade att springa själv tillbaka. En lite lagom utmaning som jag kände att den borde gå bra då det inte fanns varken stenar eller rötter på spåret. Njöt av friheten, de varma vindarna och känslan av att jag kan...... annat än känslan igår det. Nu var jag inne i skogen, det var lite mulet även om solen kämpade för att komma igenom med sina strålar.

Det blev en runda på 40 min som verkligen gav mersmak. Jag hann hem och duscha och hänga på gänget ut på caching. Solen kom fram och det blev ljusare men då hade min älskade en lösning som han tyckte jag skulle prova.
Mer om det i ett annat inlägg men den är helt klart värd att utvärderas. Som han sa. Funktion går före finess!

Längtan efter cykling och besvikelse

Pjäxorna ligger i soptunnan, skidorna upplagda i taket i garaget. Klistret från Tjejvasan är fortfarande kvar men Helena jag lovar: jag ska göra ren dem någon dag. Inte nästa säsong när jag ska ha dem igen.

Nu när Tjejvasan är avklarad så kliar det i cykelbenen. Jag har ju både Kommunklassikern och Tjejvättern framför mig. Bägge dessa innebär 100 km cykling. Åh, jag längtar! 

Idag hade varit en så perfekt dag. Jag vill, jag vill, JAG VILL CYKLA men hittade ingen som hade tid att hänga på och tur var kanske det. Ut ville jag så det blev en mycket kort promenad i solen innan jag med tårarna rinnande nerför kinderna gav upp och gick in. 

Ljuset gör att jag ser ingenting. Allt blir bara så ljust så det går nästan inte att beskriva. Vi är bara i mitten på mars och det ligger en hel vår och sommar framför oss. FAN, FAN, FAN!

Ändå har jag specialglas som är polariserande och som blir mörka av solljus. De reagerar och mörknar även när jag är inomhus. 

Ska jag bara kunna träna när det är mulet? Nej, jag måste ha en lösning på detta! Men först ska jag ta hand om dagens känslostorm. Låta tårarna bara rinna tills de är slut. 

Kommunklassikern - nu blir det ännu roligare att träna

Vad vore träningen utan utmaningar? 

Visserligen är jag mitt i Tjejklassikern men det hindrar inte att hoppa på Kommunklassikern via jobbet tillsammans med en kollega. Det blir ju ännu mer roligt att träna till och det passar bra in i fas med Tjejklassikergrenarna.

Kommunklassikern MAXI som vi ska utmana oss själva med innebär:

10 mil cykling 

2000 m simning

15 km löpning och

30 km skidåkning. 

Cyklingen och simningen ligger så att det blir bra genrep inför Tjejvättern och Vansbro Tjejsim.

Löpningen ligger strax före Lidingöloppet och det blir bra som test om jag ska försöka mig på Halvklassikern under nästa år.