Fredagsnöje efter jobbet - premiär i Högbos konstsnöspår i säsongens elfte timme

Jag har otroligt snälla kolleger på jobbet som hjälper mig att komma iväg. Utan Helenas hjälp hade jag INTE kommit ut på skidor mer den här säsongen. Klistret från Tjejvasan fick duga för att vi skulle komma iväg innan det blev mörkt. Men den vallningen var perfekt för dagens isiga bitvis ngt blöta spår. Det är, vad jag kan minnas, första gången jag åkt genom en vattenpöl. Helena klev ur spåret och åkte bredvid men det var så hårt och isigt att jag inte vågade chansa och kliva ur. 

Det gick så lätt att åka och skidorna gled så bra att jag inte hann med teknikmässigt när jag försökte mig på att diagonala istället för att staka. Pinsamt men sant! Hur ofta har man så bra vallat??

Rundan är inte mer än halvannan km så det blev några varv. Blev c:a 7 km åkt innan jag kände en skavsårsvarning på hälarna. Konstaterade när vi kom hem att mina trotjänare är färdiga för soptunnan. Men, jag kan inte klaga på kvaliteten för jag köpte dem 2001 så de får väl ha gjort sitt. 

Ställer väl till det lite till hösten men det tar jag då. Tror inte att det finns pjäxor som passar till mina bindningar att få tag på så vi får se hur vi löser det. Nya bindningar på de skidor jag har eller ska jag kosta på mig nya skidor också?

TJEJVASAN - blev inte som vi tänkt

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Men vad gör det när det blir så mycket bättre!

Kvällen innan plockade jag iordning och förberedde allt. Nerverna låg utanpå så det var bra att ha något att göra.

 


Funderingarna innan start gick mest ut på hur mycket/lite kläder ska vi ha på oss? Hur mycket kommer vi frysa om vi kör oss varma och sen får köa? Just trängseln var väl det jag oroade mig mest för då jag har svårt med avståndsbedömningen och det ökar ju risken betydligt för krockar.

Vi var tidigt på plats i starten och gick in i värmetältet och fikade och försökte nog bägge två att samla ihop oss inför vår utmaning. Efter lite diskuterande bestämde vi oss för att skala av lite extrakläder då det trots allt är plusgrader. Vi hade dessutom hittat bra platser längst fram i startledet. En chansning som visade sig vara nyckeln till dagens lyckade lopp.

Mina tankar minuterna innan start var: Vad har jag gett mig in på? Hur många kraschlandningar kommer det bli på vägen? 

Annes far, som vallat skidorna åt oss, ringde efter att ha fått rapport om hur spåren såg ut och tyckte att vi skulle lägga på ytterligare ett lager valla utanpå klistret så det fixade Anne när vi stod i startfållan. 

När så startskottet gick så tryckte vi på och stakade och så fortsatte hela loppet. Hur bra glid som helst vilket gjorde att vi passerade betydligt fler än som passerade oss.

Anne beskrev spåret som hon aldrig gjort annat och varnade för trasiga spår där skidorna skär ut, sa till när det var läge att saxa uppför och hur det såg ut nerför. 

I Hökbergsbackarna där många tog av sig skidorna och gick ner eller hasade sakta la vi oss till vänster och åkte ner halvplogandes utan att bromsa. Fick höra på tåget hem på söndagen att några funderade på hur de skulle ta sig ner när jag passerade med hög fart och utan att tveka for utför.

Lite vingligt och inte bästa balansen men vad kan man begära när man bara stått på skidorna 2 gånger och sammanlagt 15 km innan dagens lopp. Kom i mål på 2:49 med bara en liten vurpa vid en vägövergång. 

Dagens lopp gav dock mersmak så nästa år kommer jag att köra Halvvasan! 

Veckan som försvann

Den pyrande förkylning jag kände i början av veckan sänkte mig på onsdag kväll med en huvudvärk som höll i sig till fredag em. Större delen av dessa dygn sov jag. De korta stunder jag var vaken låg jag helt utslagen på soffan.
Igår (lördag) var jag vaken hela dagen och var lite rastlös. Har ju inte gjort så mycket annat än legat i sängen eller soffan de senaste dygnen.
Hade inte speciellt mycket ork men det blev lite städning med många pauser. Svettig och trött blev jag också men det är väl en definitionsfråga om det ska bokföras som träningspass. Idag har jag hostat så magmusklerna har jobbat hårt :)
Hoppas nu att hostan gett sig så att jag får sova ostört. Jag har hällt i mig många koppar varm mjölk med honung under dagen och många halstabletter har det blivit.
Nu håller jag tummarna att det håller för jag vill jobba imorgon.

Sen hade jag ju tänkt hinna med lite mer träning innan Tjejvasan som nu är blott 13 dagar bort. Tur att jag blev sjuk nu så jag hinner samla på mig krafter igen. Har ju kollegerna på jobbet som varit däckade uppemot två veckor denna vinter så nu hoppas jag att så inte är fallet med mig utan att jag fick en lindrigare variant.

Vädret är inte det mest upplyftande med plusgrader och regn så att den lilla snö vi hade försvinner.  Prognosen ser inte lovande ut för den närmaste veckan heller så det blir nog inga skidspår i Högboskogen denna vinter. Så nu åker den nyinköpta snodden fram imorgon så att jag får köra lite inomhusstakning iallafall. Jag saknar och längtar efter skidåkningen men det gäller att försöka se möjligheterna i alternativ träning istället för att gräva ner sig.

Att utmana gränser och ta risker

Att vilja göra något innebär att utmana gränser och ta risker. Men tar jag inte dessa risker så får jag inte uppleva glädjen av att klara av saker heller.

Men hur stora risker är det värt? Nu undrar ni säkert vad jag yrar om men ni ska få en kort förklaring. Jag är synskadad och har c:a 40% av synfältet kvar på höger öga. Vänster öga har jag bara synrester kvar som kan urskilja ljus och mörker.
Lägg till detta att jag har ungefär 50% synskärpa kvar så jag lever i en relativt suddig värld.

För mig är det viktigt att jag försöker leva det liv jag vill och inte låter min synskada sätta gränser. En inte alltid så lätt kombination men det går hyfsat.

Problemen jag ställs inför med min synnedsättning är att jag inte ser allt då jag har stora delar av synfältet borta. Hjärnan registrerar vad den ser och lägger ihop detta så att jag ser en hel bild men jag kan ju aldrig vara säker att allt som finns i verkligheten finns med i den bild jag får av hjärnan. Lägg till detta att jag har svårt med avståndsbedömningen och att synfältet sträcker sig en sisådär 20 m framför mig. Bortanför det är det mest en dimmig värld där jag inte kan urskilja annat än ljus.

Det var en liten kort sammanfattning av förutsättningarna.

Bloggen är min ventil där jag delar med mig av min träning för att visa att bara för att man ser lite mindre än ”vanliga Svenssons” så kan man med mer eller mindre anpassning göra det man vill.

Jag tränar mycket på gymmet och där känner de flesta igen mig och håller rent – eller skyndar sig att flytta på saker – när de ser mig komma.

I somras fick jag inspiration från flera träningsbloggar jag läser vilket gör att jag just nu är mitt i utmaningen att klara ”Tjejklassikern”. I höstas sprang jag Lidingöloppet och nästa lördag (22/2) är det dags för Tjejvasan. Det är i de situationerna som jag sörjer att jag förlorat så mycket av synen att jag inte klarar mig själv längre. I mitt tidigare liv (jag kallar den perioden när jag såg bättre så) tävlade jag mycket i terränglöpning och då hittade man en tävling, anmälde sig och drog iväg utan att fundera så mycket. Nu behöver jag hitta ngn som är beredd att offra sig för min skull för att kunna träna för det första. Sen gäller det att hitta någon som vill hänga med på tävlingen också.
Lidingöloppet löste sig bra då Ida som driver ”alla kan träna” offrade sig och dubblerade. Hon sprang sitt lopp 30 km på lördagen och stannade sedan och sprang 10 km med mopp söndagen.

Tjejvasan åker min barndomskompis Anne med mig. Vi träffades förra helgen och körde två pass teknik och det är det enda jag stått på skidor denna konstiga snöfattiga vinter. Nu oroar det inte mig så mycket då jag åkt så mycket skidor sedan jag var barn så tekniken sitter som berget även i sömnen. Jag är också bra grundtränad konditionsmässigt och Tjejvasan är bara 30 km så det kommer att gå bra. Den stora utmaningen blir att jag kommer ju inte precis att vara ensam i spåret. Men efter förra helgens pass så litar jag på att det fixar Anne.

Dagens utmaning - VILA

Idag tränar jag på något jag måste bli bättre på! Att ge kroppen tid för återhämtning efter träning. 2 pass längdskidåkning - om än väldigt lugna - i helgen känns i ljumskarna. Inte tal om att det inte är värt det för det är det. Det känns och jag rör mig något stelare än vanligt men jag har inte träningsvärk. Även om jag mycket väl vet att vilan är lika viktig som träningspassen så älskar jag träningen så mycket att jag utan att tänka mig för bara kör på för att det är så kul och så skönt att träna.

Ju längre dagen lidit har jag blivit segare i hela kroppen och nyser mer och mer.

Ingen feber men nog känns det som jag har en pyrande infektion i kroppen. Om jag nu ska bli sjuk så vill jag bli det NU! Vill inte ha ngn sån här seg historia som bryter ut om en vecka eller två för jag SKA åka Tjejvasan 22/2. 

Teknikträning och underbara kommentarer

Man blir bra på det man tränar och i helgen har jag äntligen fått göra det jag längtat efter såååå länge. Jag har åkt längdskidor! Inte speciellt långt och definitivt inte fort men jag har lärt mig mycket nytt.

Igår blev det 8 km blandad skidåkning vilket för mig inte är så långt. Men det var ett bra pass med kvalitet och mycket tekniknötande. Lärde mig en del nytt som definitivt kommer att underlätta.
Igår med aningen för mycket fäste och obefintligt glid gick det bra - kanske för bra - i nedförskörningar även utanför spåret och känslan var att det här var ju inte så svårt ändå.

Inför dagens pass hade jag kortat ner fästzonen och spåren var dessutom pga varmare temperatur betydligt snabbare än igår. Sedan var det betydligt fler skidåkare i farten idag vilket gav en helt annan upplevelse. Insåg att jag INTE klarar att avgöra varken fart eller avstånd på dem jag kommer ifatt. Sådana upptäckter tär på självkänslan för jag vill så gärna klara mig själv men det är bara att gilla läget och fokusera på att jag KAN åka skidor iallafall om jag bara får lite hjälp. Idag hade jag förutom Anne sällskap av hennes två barn (5 och 7 år) som tog sin uppgift att hjälpa mig på allvar.
Vi snurrade runt skidstadion uppför och nerför backar och dagens bästa kommentar kom direkt från hjärtat på en trött 7-åring: " du har det bra du som inte ser hur branta, jobbiga backar som vi ska upp för ". 

Uppför är det bara att trampa på men nerför är lite värre när det går fortare insåg jag idag efter att sånär missat en kurva i slutet av en av backarna. I de lägena är jag helt beroende av den som hjälper mig då jag inte ser vart jag ska vilket gör att jag inte kan planera i tid. Jag känner kurvan när den kommer och har jag då för hög fart så .......

Koppla bort hjärnan och lita på känslan

Äntligen... Säsongspremiär på skidor. Jag har inte åkt skidor så många gånger sedan synen försämrats så att jag inte klarar att åka själv. De gånger jag åkte förra vintern åkte jag i hemmaterrängen i välkända spår i Högbo och även då med sällskap. 

Idag testade jag skidlyckan i mina gamla hemtrakter i Älvdalen där jag åkt kors och tvärs i alla spår som fanns i skogarna när jag var barn. Ny skidstadion och helt annan sträckning på spåren så det gick inte att köra på gamla barndomsminnen här inte.

Början kändes ringrostig men efter halvannan kilometer hade vi (jag och Anne) kommit igång och jag kände känslan i skidåkningen. Dock hade jag en aning för mycket fäste men det kom vi fram till att det var egentligen ganska bra för då kunde vi träna utförskörning utan att det gick för fort. 

Det var där jag kände att om jag kopplar bort hjärnan och kör på känslan så går det bättre. 

Men det är lite av en utmaning att åka när det enda jag ser är ett enda stort vitt plant fält. Jag ser inga konturer, inte spåren och får lita till känslan i skidåkningen för att avgöra om det går utför eller uppför. Annes hjälp att varna vid trasiga spår och att lotsa mig genom kurvor som om hon inte gjort annat i livet var min räddning.

Idag var vi i princip ensamma i spåret men det kommer vi INTE att vara om 3 veckor när vi ska köra Tjejvasan. Men då kommer vi att köra med nedanstående hjälpmedel:

Västarna är mer eller mindre självlysande och headsetet med högtalare kom vi fram till när vi testade det idag att det kommer verkligen att behövas när det är fullt med folk runtom. 

Det blev c:a 8 km i lugnt prattempo idag där vi lärde oss kommunicera. Blir en vända imorgon också men det är vad vi hinner med innan Tjejvasan.