Jag sprang Göteborgsvarvet. Ja, jag sprang ett halvmaraton.
Jag som i höstas slet mig igenom Lidingö Tjejlopp 10 km - och haft lite ågren för hur jag ska klara Lidingös 15 km i höst. Johan Nihleen skrattade åt mig när jag sa det när vi pratades vid igår. Efter i lördags känns 15 km som ingenting.
Om jag nu har ågren för hur jag ska klara 15 km på Lidingö i höst så kan man ju fundera på varför i herrans namn jag ger mig på att springa Göteborgsvarvet nu.
Enkelt, jag vann en startplats via Adidas Tribes och som en av mina kolleger sa: Ingenting är ju omöjligt för dig.
25 april fick jag reda på att jag vunnit startplatsen, efter att ha angett Cruisin' on a Saturday Night med Jerry Williams som min bästa löplåt.
Den kvällen la jag ut krokar för att hitta någon som kunde springa med mig. Fick ganska omgående svar av Johan att han skulle ordna någon och det blev han som sprang med mig. Eller för honom var det väl som en joggingrunda för han sprang hem efter loppet. Men han sa något om att det var rekord i hur lång tid han varit ute på ett tävlingslopp.
En rutinerad långloppslöpare skulle nog skaka på huvudet om de läser hur jag förberett mig för Göteborgsvarvet i år - mitt livs första halvmaraton - men absolut inte det sista.
Jag hade fram till 25 april två löppass i kroppen varav det längsta var på 6 km. Det var allt jag sprungit efter Lidingöloppet i höstas. Jag har cyklat desto mer då jag har siktet inställt på Tjejvättern (som en del av Tjejklassikern). Så det var att ställa cykeln åt sidan och försöka springa igång benen. Konditionen oroade mig inte då jag kört långpass på 2,5-3 timmar på cykeln så kroppen är van att jobba länge. Sen har jag ett huvud fyllt med envishet. Fråga Johan får ni höra!
En kompis som är långdistanslöpare tog med mig på ett långpass där vi medvetet la oss i 7:30-tempo för att jag skulle få känslan av hur det är att springa långt och länge - 1,5 timme och drygt 11 km senare var jag som en kalv på grönbete. Glädjen sprutade och jag hade fått det besked av kroppen jag behövde för att veta att nu fixar jag varvet. Nu skulle jag bara njuta av löpningen fram till loppet. Men det satte en förkylning stopp för. Mitt nästa långpass blev helgen innan loppet då jag fick ihop ett pass på 1 h/9km. Sen toppade jag uppladdningen med ett kort intervallpass på onsdagen (3x1000 m) med km-tider jag inte haft i kroppen på många år.
Så, det var med bra självförtroende i kroppen jag kom till Slottskogsvallen.
För övrigt laddade jag genom att prata med två kompisar som sprungit många Göteborgsvarv och de varnade mig för Säldammsbacken, Älvsborgsbron och Avenyn. Båda två hade samma budskap. Ta det lugnt i början!
En Youtube-video med Bubba (Mats Erixon) där han springer varvet och beskriver banan lyssnade jag på några gånger för att veta lite vad som väntade.
Skulle starta 13:28 och Johan och jag möttes strax efter 12. Har aldrig träffats förr så tiden fram till start gick åt till att förklara vad jag behöver för hjälp och på vilket sätt jag vill ha hjälpen, gå på toa och slutligen hälla i sig vätska då det var soligt och varmt. Hade dessutom ägnat fredag kväll åt att knapra salta pinnar. Det sista jag gjorde på väg till start var att dricka en Resorb och det var nog ett lyckodrag för till skillnad från många andra klarade jag mig från vätskebrist.
Medvetet ställde vi oss långt bak i startgruppen då jag visste att seedningstiden för gruppen var betydligt bättre än vad jag planerade att springa på. Följde strömmen sakta framåt och när vi passerade startlinjen och började springa så kände jag att jag bara njöt av att få springa. Medvetet hade jag valt att INTE värma upp utan tog sträckan fram till Säldammsbacken som uppvärmning. Utifrån mitt tidsmål på 2:30 hade Johan sin klocka ställd på 7 min/km så vi hade ngt att utgå ifrån. Säldammsbacken gick jag uppför större delen (tror jag). Jag ser inte så långt framför mig så jag har inte alltid koll på hur långt det är. Det kändes iallafall bra och ut från Slottskogen och genom Majorna njöt jag av löpningen och stämningen.
Johan gjorde sitt som ledsagare på ett sätt så man kan tro att han aldrig gjort annat. Precis lagom med information och det bästa av allt. Han guidade mig utan att prata sönder loppet. I kurvor tog han mig runt axlarna och styrde mig genom kurvorna vilket gjorde att jag kunde slappna av och njuta av löpningen. Han beskrev lite vad han såg, ex.vis nu ser jag Älvsborgsbron, hur långt det var kvar till toppen på broarna, vad som väntade vid Götaplatsen, ja allt som andra ser. Allt detta gjorde upplevelsen så mycket häftigare för mig. Han hjälpte mig att springa Göteborgsvarvet som det lopp det är. Visst vi småpratade lite emellanåt men sen kunde vi springa tyst långa sträckor också.
Jag visste att backen upp till toppen på Älvsborgsbron skulle vara 2 km och seg men helt plötsligt så var jag halvvägs upp för bron. Gick en bit där men när jag kände att det planade ut var det inga problem att börja springa igen. Att springa utför är svårt när man inte ser då man inte ser lutningen. Lite tekniktips från Johan så gick det ändå rätt bra. Nere på Eriksberg möttes vi av en varm vägg av stillastående luft och vid 8,5 km kom en svacka där jag mådde rätt illa och då funderade jag seriöst vad jag hade gett mig in på. Den höll i sig till 10 km sen var det lugnt igen. Dock var det lite segt att bara springa plant men jag hade förberett mig på att sträckan mellan broarna var ren transportlöpning så jag försökte tänka bort tristessen.
Jag hade delat in loppet i 4 delar:
- fram till Älvsborgsbron
- transportlöpning mellan broarna
- till Götaplatsen
- från Götaplatsen till mål
Uppför Götaälvbron gick jag för att spara på energin till det som väntade. Jag hade ju fått varning om att Avenyn suger mer än du tror.
Valde därför medvetet snabb PW uppför bron och jag passerade en och annan på väg upp. Väl på toppen på bron så kände jag lättnaden och kunde slappna av och springa nerför utan problem. Gick nästan overkligt lätt in mot Avenyn. Halvvägs upp mot Götaplatsen tog det plötsligt tvärstopp och jag svalde första spyan. Johan försökte få mig att springa sista biten upp men det gick inte. Svamparna där var värd sin vikt i guld liksom vattnet. Jag var noga hela loppet med att dricka på alla vätskestationer och var aldrig törstig. Att springa nerför Avenyn var precis så härlig känsla som jag fått beskrivet och jag svävade som på moln. Men säg den glädje som varar för evigt. Strax efter vätskestationen upp mot Vasaplatsen så var det totalt stopp -och jag menar verkligen stopp. Svalde ännu en spya, mådde illa och ville helst av allt bara lägga mig ner. Men, det kan man ju inte bara göra så där! Det är ju bara 3 km kvar. Så jag tog ett djupt andetag, ignorerade illamåendet, stängde av alla känslor och började springa igen.
Någonstans där ändrade Johan sin taktik. Först tvingade han i mig en Dextrosol och sen satte han igång och tjatade mer eller mindre konstant. Jag var så slut i huvudet och önskade inget annat än att han skulle hålla käften men jag orkade inte säga till. Mitt inre sa mig dock att jag behövde hans pepp för det var - du är grym, kom igen ... mer eller mindre konstant in till Slottskogsvallen.
Där slutade han tjata och berättade att vi var på parkeringen, att han såg portalen och målet och det sista jag minns är att han sa
- nu känner du snart gummit på löparbanorna under fötterna.
Jag kan ärligt säga att jag har aldrig tidigare varit så slut men när jag kände lutningen i sista kurvan och det var 100 m kvar så knöt jag näven och tänkte:
- Yes, det här ska jag göra igen.
Så när du läser det här så är jag anmäld till Göteborgsvarvet 2015.
Vill du springa med mig?
Hälsningar Mona
Ps: jag missade tidsmålet på 2:30 men är mer än nöjd med de 2:32 som det blev.
