Tjejvättern - en dag fylld med upplevelser, funderingar och rädsla,

Kom in till Motala i god tid före start och började plocka ner cyklarna från taket. Himlen öppnade sig och regnet VRÄKTE ner och som pricken över i kom mullret som avslutades med en riktig smäll.

Vi räddade oss in i en portal och stod där tills vi var tvungna att dra oss ner mot start. 

Strax före start avtog regnet och efter mycket dividerande med mina egna tankar åkte både vindjackan och västen av. Velade in i det längsta om jag skulle ha mina tunna löparvantar under cykelhanskarna som jag bara har korta. Minuterna innan start åkte de på för sista gången då regnet kylde ner fingrarna snabbt utan. 

Var lite orolig för hur halt det skulle bli då jag aldrig kört i blött väglag med slicks utan mönster. Men strax efter starten upphörde regnet och vägbanan torkade snabbt när himlen sprack upp. 

Jag hade satt upp tre tidsmålet för idag. Det har jag lärt mig av andra bloggare jag följer. Ett mål som man vet att man når, (brons) ett som är nåbart som man blir nöjd med, (silver) och slutligen ett mål som är möjligt om man kämpar (guld) 

Mina tidsmål enl. detta idag var 4:30 (brons), 4:15 (silver) och 4:00 (guld). 

Starten var ett orosmoment då jag befarade att det skulle vara trångt och rörigt. Det var det och min hjärna var på helspänn. La mig medvetet långt till vänster då jag inte ser något åt vänster och hoppades på så sätt att jag skulle ha mer koll. Vi rullade iväg sakta bakom motorcyklarna som skulle lotsa oss ut genom Motala. Det kändes bra och jag hamnade i sällskap med en dam som höll samma hastighet och vi pratade om ditt och datt ett par km innan jag tappade bort henne. Lite synd då hon kört ett par lopp tidigare och hade sluttider mellan 3:50 och 4:20. Hade hoppats hitta ngn att göra sällskap med under loppet för att om möjligt kunna koppla av lite. Det var relativt glest med cyklister och jag körde om betydligt fler än som passerade mig. Hade GPS-klockan på styret inställd på medelhastighet och den låg stadigt runt 24.6-25.1 km/h. Kändes som ett behagligt tempo som jag skulle kunna mala på i. Efter knappt två mil kände jag att någon låg bakom mig och när hon verkade bli kvar där började jag prata med henne. Hon hade tappat kedjan strax efter start och tappat sina kompisar och hon kände att mitt tempo var skönt och hon fick lite vila efter att ha jagat för att försöka komma ikapp. Vi kom ifatt hennes sällskap och de krokade på. Vi var nu 5 st och det var skönt att få sällskap. Jag låg först och drog men berättade om mitt synhandikapp med obefintlig avståndsbedömning så att de var medveten om det så de kunde hjälpa mig om jag kom för nära någon. Det gjorde att jag kunde slappna av lite och bara trampa. Jag hade två flaskor på cykeln, en med vatten och en med sportdryck och energibars i fickorna för att INTE behöva gå in i depåerna. Kändes säkrast att skippa dem för att minimera riskerna. Röriga miljöer är jobbiga och inget jag utsätter mig för ensam. 
Mitt sällskap bestämde sig efter lite funderande att skippa första depån för att fortsätta hänga med mig som höll tempot de drömt om. Direkt efter depån kom så den omtalade Ombergsbacken. Efter allt jag hört om den så var jag beredd på det värsta. Gick in med bra fart i backen, tryck i trampet och växlade ner allteftersom. Visst, backen var lång men absolut inte omöjlig. Lite stökigt o trångt men jag kom hela vägen upp utan att pulsen rusade och bara det kändes såååå bra. Förutom då att jag tappade bort sällskapet i backen. Men, inget att fundera för mycket över. Hittar säkert fler efter vägen. Uppe på toppen var jag varm så jag tog ett snabbstopp och drog av mig den långärmade tröjan och löparvantarna. Fram med en energibar som jag tuggade i mig medan jag pulade ner tröjan i en av fickorna på cykeltröjan. Detta var enda gången jag klev av cykeln. Så här i efterhand skulle jag ha behållit tröjan på och tagit av den efter nerförskörningarna ner från Omberg. Det drog lite kallt men ingen katastrof. Det gick riktigt fort emellanåt och jag rullade förbi många som jag hörde låg på bromsen. Var flera som rullade förbi mig också och jag följde deras rytm och trampade löst även nerför. Har lärt mig att det är bra för då trampar man bort mjölksyran ur musklerna. Min kompis, som också körde igår, sa vid frukost idag att hon låg och småbromsade och att eftersom jag inte har överblicken framåt så kör jag på det jag ser, dvs typ 20 m framåt vilket gör att jag inte fegar ur. Kan ligga något i det men samtidigt får jag betydligt mindre marginaler vid ev. dåliga beslut. Gick dock bra denna gång. Var bara i en skarp vänsterkurva som jag kände att jag gick in med för mycket fart men lyckades hålla mig kvar - om än med stigande stressnivå och bultande hjärta.

Blev lite lugnare när det planade ut men jag fortsatte att köra förbi en hel del men passerades även av en del med betydligt högre fart. De körde om på vänster sida vilket ibland fick mig att "hoppa till" då de helt plötsligt kom från ingenstans. Just den biten gör att jag blir väldigt trött mentalt då det kräver så mycket koncentration. Försökte dock intala mig själv att de som kör om har koll och jag lyckades ganska bra att "stänga av" och ha fokus framåt istället. Vid knappt 6 mil kom 3 tjejer ifatt och när de passerade tryckte jag på och kände att jag kunde följa med. Testade en liten bit ((typ 100 m) och frågade sedan om det var ok att hänga på för deras fart passade mig. Visade sig då att de precis kommit ihop och ingen kände någon annan. Vi höll ihop i knappt 2 mil innan vi splittrades. De två milen gick fort men var ändå en skön vila då jag återigen kunde koppla av och bara trampa. Loppets sista två mil var tunga med motvind och sega långsluttande stigningar som kändes oändliga. Fortsatte dock att köra om cyklister hela vägen in till mål. När jag passerade skylten MOTALA fylldes jag av ett lyckorus att jag faktiskt klarat detta ensam. Inget jag vill göra om dock då det tagit mycket energi att ligga på helspänn. Vägkorsningar med vänstersvängar där man ska korsa vägbanor och vet att här finns det en refug i mitten - MEN VAR för jag ser den inte! De ställena var inte roliga. Inte heller den sista biten in mot målet i Motala där vi låg med bussar och lastbilar bredvid som man inte visste vart de skulle. Men det löste sig och känslan när jag svängde in på strandpromenaden och såg avspärrningarna och hörde målet. Den känslan går inte att beskriva. Den måste upplevas. Fullt med folk som applåderar och hejar. 

Efter ett lopp fyllt av upplevelser - och en del rädsla körde jag in i mål på smått otroliga 3:56. Nästan så att jag inte tror att det är sant. Nästa år kör jag Halvvättern - MED HJÄLP.  Men nu är det fokus på simning för 8 juli är det Vansbro Tjejsim som sista gren på TJEJKLASSIKERN. 

Nu börjar jakten på en bra våtdräkt ........

Är du som läser detta sugen att hänga med på någon tävling - eller för den delen - träna med mig så är det bara att höra av sig.