Paniken bytt mot glädje

Vilken dag!
Dagen började med snabb grötfrukost för att hinna upp till kiosken där jag hade fm-passet. Det var väl inte den bästa uppladdningen med att gå upp 03.40 för att säga hejdå till maken och sonen som åkte till London. Hade grymt svårt att somna om. Tror jag somnade vid 05.30 och vaknade till liv vid 08.45. Glad att jag plockat fram allt jag skulle ha med mig.
Kände redan när jag ätit frukost att jag skulle behöva mer för att vara maximalt förberedd för att springa långt idag. Så jag tog med mig en påse nudlar att ha till lunch, tre tunnbrödrullar med leverpastej och gurka, ett päron och en proteinbar.
Började äta direkt när jag plockat iordning och öppnat kiosken och sen kändes det som att jag åt konstant fram till 13 när jag fick avlösning. + drack en massa vatten.

Helena mötte upp och så här gick konversationen:
- Vi springer väl 2,5 timmar då, kom det från Helena
Hallå, sa jag då, jag sprang ett kort back-intervallpass 30/3 och innan det sprang vi ett kortare 40-min pass i långsamt tempo 9 mars.
- Ok, men 15 km då, försökte Helena. Eller hur hade du tänkt?
- Om jag orkar springa EN TIMME är jag nöjd men går det bra kan vi väl försöka med 1,5 timme, sa jag.

Vi gav oss iväg med planen att ligga i 7.30-tempo. På med Runkeeper men med så lågt ljud att vi inte hörde den för ska jag springa långt blir jag galen om jag ska höra den var 5:e minut men jag ville ha den statistikens skull. Jag valde 7.30-tempo för att tvinga mig själv att springa långsamt. Alla km- tider låg i spannet 7.10-7.47 utom 2 där jag gick i uppförsbackar så jag är väldigt nöjd med det.

Efter en typ 3 km hade vi synkat oss i löpning och kommit in i ett tempo som jag kände att jag skulle kunna mala på i länge och det var en häftig upplevelse. I princip sprang vi dit näsan pekade men såg till att vi låg på asfalt och hårda grusvägar så mycket som möjligt för att jag ska vänja kroppen med det.

När vi sprungit drygt 6 km sa Helena att nu springer vi 4,5 km o vänder så blir det 15 km om du inte säger att du vill vända.
Vi vände när mina höfter började säga ifrån och jag kände att jag vill faktiskt kunna springa på tisdag eller onsdag.

Jag tittade på klockan när vi närmade oss slutet och insåg att jag sprungit i 1:15. Smått otroligt men jag var ändå tvungen att erkänna högt att jag var så där idiotirriterad på mig själv att jag vänt för när vi kommer fram till bilen kommer vi att ha sprungit i 1:20 och då blir jag irriterad för att det saknas så lite till 1:30. Var tvungen att ge den creden till Helena för att hon tror på mig. ( och vet att jag inte förstår hur mycket mer jag orkar än det jag tror själv)

Jag har energiboostat mig själv idag. Sprungit 1,5 timme utan att stanna ( det var 23 år sedan sist ) och fick ihop 12 km.
Jag är förvånad att jag inte är mer stel än jag är. Däremot har jag druckit väldigt mycket ikväll. Drygt en liter äppelmust har jag svept och hoppas att huvudvärken ska ge sig.