Äntligen... Säsongspremiär på skidor. Jag har inte åkt skidor så många gånger sedan synen försämrats så att jag inte klarar att åka själv. De gånger jag åkte förra vintern åkte jag i hemmaterrängen i välkända spår i Högbo och även då med sällskap.
Idag testade jag skidlyckan i mina gamla hemtrakter i Älvdalen där jag åkt kors och tvärs i alla spår som fanns i skogarna när jag var barn. Ny skidstadion och helt annan sträckning på spåren så det gick inte att köra på gamla barndomsminnen här inte.
Början kändes ringrostig men efter halvannan kilometer hade vi (jag och Anne) kommit igång och jag kände känslan i skidåkningen. Dock hade jag en aning för mycket fäste men det kom vi fram till att det var egentligen ganska bra för då kunde vi träna utförskörning utan att det gick för fort.
Det var där jag kände att om jag kopplar bort hjärnan och kör på känslan så går det bättre.
Men det är lite av en utmaning att åka när det enda jag ser är ett enda stort vitt plant fält. Jag ser inga konturer, inte spåren och får lita till känslan i skidåkningen för att avgöra om det går utför eller uppför. Annes hjälp att varna vid trasiga spår och att lotsa mig genom kurvor som om hon inte gjort annat i livet var min räddning.
Idag var vi i princip ensamma i spåret men det kommer vi INTE att vara om 3 veckor när vi ska köra Tjejvasan. Men då kommer vi att köra med nedanstående hjälpmedel:
Västarna är mer eller mindre självlysande och headsetet med högtalare kom vi fram till när vi testade det idag att det kommer verkligen att behövas när det är fullt med folk runtom.
Det blev c:a 8 km i lugnt prattempo idag där vi lärde oss kommunicera. Blir en vända imorgon också men det är vad vi hinner med innan Tjejvasan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar