Längtan efter cykling och besvikelse

Pjäxorna ligger i soptunnan, skidorna upplagda i taket i garaget. Klistret från Tjejvasan är fortfarande kvar men Helena jag lovar: jag ska göra ren dem någon dag. Inte nästa säsong när jag ska ha dem igen.

Nu när Tjejvasan är avklarad så kliar det i cykelbenen. Jag har ju både Kommunklassikern och Tjejvättern framför mig. Bägge dessa innebär 100 km cykling. Åh, jag längtar! 

Idag hade varit en så perfekt dag. Jag vill, jag vill, JAG VILL CYKLA men hittade ingen som hade tid att hänga på och tur var kanske det. Ut ville jag så det blev en mycket kort promenad i solen innan jag med tårarna rinnande nerför kinderna gav upp och gick in. 

Ljuset gör att jag ser ingenting. Allt blir bara så ljust så det går nästan inte att beskriva. Vi är bara i mitten på mars och det ligger en hel vår och sommar framför oss. FAN, FAN, FAN!

Ändå har jag specialglas som är polariserande och som blir mörka av solljus. De reagerar och mörknar även när jag är inomhus. 

Ska jag bara kunna träna när det är mulet? Nej, jag måste ha en lösning på detta! Men först ska jag ta hand om dagens känslostorm. Låta tårarna bara rinna tills de är slut.