Att utmana gränser och ta risker

Att vilja göra något innebär att utmana gränser och ta risker. Men tar jag inte dessa risker så får jag inte uppleva glädjen av att klara av saker heller.

Men hur stora risker är det värt? Nu undrar ni säkert vad jag yrar om men ni ska få en kort förklaring. Jag är synskadad och har c:a 40% av synfältet kvar på höger öga. Vänster öga har jag bara synrester kvar som kan urskilja ljus och mörker.
Lägg till detta att jag har ungefär 50% synskärpa kvar så jag lever i en relativt suddig värld.

För mig är det viktigt att jag försöker leva det liv jag vill och inte låter min synskada sätta gränser. En inte alltid så lätt kombination men det går hyfsat.

Problemen jag ställs inför med min synnedsättning är att jag inte ser allt då jag har stora delar av synfältet borta. Hjärnan registrerar vad den ser och lägger ihop detta så att jag ser en hel bild men jag kan ju aldrig vara säker att allt som finns i verkligheten finns med i den bild jag får av hjärnan. Lägg till detta att jag har svårt med avståndsbedömningen och att synfältet sträcker sig en sisådär 20 m framför mig. Bortanför det är det mest en dimmig värld där jag inte kan urskilja annat än ljus.

Det var en liten kort sammanfattning av förutsättningarna.

Bloggen är min ventil där jag delar med mig av min träning för att visa att bara för att man ser lite mindre än ”vanliga Svenssons” så kan man med mer eller mindre anpassning göra det man vill.

Jag tränar mycket på gymmet och där känner de flesta igen mig och håller rent – eller skyndar sig att flytta på saker – när de ser mig komma.

I somras fick jag inspiration från flera träningsbloggar jag läser vilket gör att jag just nu är mitt i utmaningen att klara ”Tjejklassikern”. I höstas sprang jag Lidingöloppet och nästa lördag (22/2) är det dags för Tjejvasan. Det är i de situationerna som jag sörjer att jag förlorat så mycket av synen att jag inte klarar mig själv längre. I mitt tidigare liv (jag kallar den perioden när jag såg bättre så) tävlade jag mycket i terränglöpning och då hittade man en tävling, anmälde sig och drog iväg utan att fundera så mycket. Nu behöver jag hitta ngn som är beredd att offra sig för min skull för att kunna träna för det första. Sen gäller det att hitta någon som vill hänga med på tävlingen också.
Lidingöloppet löste sig bra då Ida som driver ”alla kan träna” offrade sig och dubblerade. Hon sprang sitt lopp 30 km på lördagen och stannade sedan och sprang 10 km med mopp söndagen.

Tjejvasan åker min barndomskompis Anne med mig. Vi träffades förra helgen och körde två pass teknik och det är det enda jag stått på skidor denna konstiga snöfattiga vinter. Nu oroar det inte mig så mycket då jag åkt så mycket skidor sedan jag var barn så tekniken sitter som berget även i sömnen. Jag är också bra grundtränad konditionsmässigt och Tjejvasan är bara 30 km så det kommer att gå bra. Den stora utmaningen blir att jag kommer ju inte precis att vara ensam i spåret. Men efter förra helgens pass så litar jag på att det fixar Anne.