Utgå ifrån det du kan och gör det bästa av det. Det är grundinställningen men sen finns det naturligtvis dagar när man inte orkar vara så där superpositiv och humöret inte är på topp och det känns som det mesta går åt skogen. Det är då det gäller att ha det där positiva förrådet att plocka fram så att man ser att allt inte är nattsvart.
Ikväll är en sån kväll när jag är så trött att tårarna bara rinner och jag knappt klarar av att förflytta mig här hemma i mitt eget hus där jag normalt kan gå omkring utan att ens behöva koncentrera mig.
Så ikväll har jag suttit och läst på min egen blogg "Viljan är större än synfältet" och boostat mig själv med allt jag faktiskt klarar av trots att jag inte ser så bra.
Tjejvättern, Göteborgsvarvet, Tjejvasan och Lidingö Tjejlopp är de större tävlingar jag testat på sen i höstas när jag drog igång ett projekt som jag brinner lite extra för.
Måttot är "Låt inte lite sämre syn begränsa dig utan utmana de begränsningar synskadan medför.
Jag vill visa att även om man har lite sämre syn så går det att köra dessa större tävlingar. Det kräver lite mer planering bara. Om jag så bara lyckas ingjuta mod i en enda människa så att denne vågar prova något den vill göra men tvekat inför har jag nått mitt mål.
En intressant sak som upprepas varje gång jag är ute på dessa tävlingar och på de inlägg jag gör på bloggen efteråt är att jag får kommentarer typ:
"Ooops, nu finns det inga ursäkter för mig längre. Klarar du av det som inte ser så borde jag göra det.
Jag har inte kommit mig för att fråga hur de tänker. Ta nu senast på Göteborgsvarvet. Väldigt många som sprang förbi hejade och jag fick många "bra jobbat" av just den anledningen att jag är synskadad. Men alla de andra runt omkring mig som var minst lika trötta eller kanske ännu mer slut än jag fick inga sådana peppningar från omgivningen.
Tror de att styrkan och konditionen sitter i ögonen? Jag kan köpa att synen underlättar men inte att det skulle göra det lättare att orka ett halvmaraton bara för att man ser bra.
Jag tror snarare att det är så att min närvaro väcker någon slags samvete som de försöker stilla.
En och annan undrar hur jag vågar att ge mig ut för de själva tycker att det är rörigt nog på de större tävlingarna trots att de ser.
Där hävdar jag att jag har en otrolig fördel att jag har haft bra syn och vet hur allting ser ut. Min syn började bli sämre för c:a 5 år sedan och blir stadigt sämre men det går inte fortare än att jag hinner vänja mig med förändringarna allteftersom.
Jag gör det här mycket för min egen skull men är inte främmande för att ge mig ut och föreläsa om livet som synskadad idrottare om det är någon som har intresse för det.
Träningen är en av de kanaler jag har för mig själv att sortera alla intryck och känslor. Nu är det ju så att ledsagare växer inte på träd men jag har hittat ett antal ledsagare så att jag har till tävlingarna. Dessa bor dock så spridda i landet att det inte finns möjlighet att träna tillsammans.
Att jag är beroende av hjälp är den biten som är jobbigast och som jag har svårast att acceptera. Därför blir träningen emellanåt lidande för ingen har tid att hänga på ut. Jag tränar en del själv och det går men det blir inte samma kvalitet som när jag har hjälp
Men bättre det än att inte träna alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar