Löpning och jag det hör liksom ihop. Jag kan springa året runt men det är något alldeles speciellt på våren. Att springa och njuta av förändringarna i naturen, värmen från vårsolen, fåglarna som kvittrar ger sån energi och är bara sååå underbart.
För en månad sen fick jag en riktig kick i löpningen och allt bara stämde. Höften hängde med, stegen bara kom och det kändes som att jag flög fram.
Känslan när man förstår att det är det här min löparkompis Helena har tjatat om i tre år när hon försökt lära mig att springa.
Den känslan ska jag lagra och ta fram när jag får börja springa igen. För nu får jag inte göra det.
Det som gjort ont ett par gånger när jag tryckt ifrån i löpsteget fick jag svart på vitt i onsdags hos sjukgymnasten. Hälsenan är inflammerad och delvis av!
Gick ut därifrån, lät tårarna rinna och deppade ihop för det kändes bara skit. Jag som sett fram emot att springa Göteborgsvarvet med Mia i år. Men det är bara att glömma, bita ihop och komma igen!
Om rehab-träningen går bra och hälsenan läker som den ska så får jag i bästa fall prova att jogga försiktigt samma vecka som GV går.
Då kommer min nyvunna träningsvän Britt Lindberg som en räddande ängel med massor av tips vad jag kan göra och vad jag absolut INTE ska göra. Hon hade exakt samma problem förra våren - kanske inte den roligaste erfarenheten men bra för mig nu!
Hon kom med både skydd och kompressionsstrumpor till mig när jag kom ner till passet imorse.
Så de närmaste sex veckorna är det excentriska tåhävningar och annan alternativ träning som gäller.
För nu är det bara att acceptera och gilla läget och börja om från början. Med Britt som hjälp tänker jag bygga upp styrkan i foten från grunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar