Ibland undrar jag om jag bara ska lägga mig ner och skita i allt.
Varför ska jag kämpa som en galning när priset ofta är migrän, skrubbsår och tårar.
Vilken normalt funtad människa skulle ens tänka tanken att springa LL30 km med 6 mån rehab-träning i bagaget?
Det tog en vecka innan kroppen var i skick att träna igen.
Igår drog jag ut på rullskidor med bästa träningskompisen som krasst konstaterade att man glömmer det självklara när hon hörde mig krascha mot en trottoarkant bakom ryggen.
Så idag är det inte bara triceps som är ömma😁
Nedsatt syn=sämre balans. Bra förutsättning att åka öppet spår?
Kanske inte men jag är anmäld och tänker åka. Det är sista delen på Klassikern.
Fram till dess kommer jag att kämpa på med rullskidor, boll och gummisnodd och samla blåmärken och skrubbsår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar